När ljuset slocknat faller mörkret in

Det förflutna

Jag hör hur det smattrar på fönsterblecket, jag lägger ner boken, tar ur lurarna och lägger bort mobilen, kliver upp ur sängen, går fram till fönstret, sen hoppar jag upp på den 40 centimeter djupa fönsterbrädan och tittar ut. Jag har nog aldrig sett så mycket regn på en gång förut. Man ser nästan inte ut för alla regndroppar som sakta men säkert glider ner längs med fönsterrutan, allt jag ser är det lilla ljusblå cykelskjulet på nio kvadratmeter med vita knutar. Jag har så otroligt många minnen från det skjulet. Ett av dom minnena var förra sommaren, då jag var 14 år och hopplöst kär i en kille vars namn inte är värt att nämna. Vi satt där på det lilla tegelröda taket en stjärnklar sommarkväll och pratade oss genom hela natten. Det kändes som om hela världen var vår och tiden stod stilla. Tyvärr så gick allt utför efter den natten. Ja en vecka senare fick jag reda på att han vart otrogen mot mig hela sommaren med min granne Malin. Kan man ens tänka sig det! Malin, den dryga, mest lögnaktiga och taskigaste personen jag någonsin träffas. Ja listan på allt hon är är lång. Det jobbiga är att hon också är hans, han som jag ännu vill vara med här på det tegelröda taket. Han som lämnade mig ensam, trasig och förstörd.
Jag känner hur tårarna börjar rinna ner för mina kinder, nu är det inte bara vädret som är deprimerande utan mina tankar också. Jag vill inte gråta, jag hatar det. Jag torkar tårarna på med den vänstra ärmen från min mörkblå stickade tröja, som jag nyss tog på mig, sen hoppar ner från fönsterbrädan. Jag känner hur det kalla trägolvet nuddar mina fötter och hur hela jag ryser till. Ska det verkligen vara såhär kallt i början av Juni?
-Miriam? Är du hemma? Hör jag mamma ropa nere ifrån hallen.
-Ja, jag är här uppe. Svarar jag.
Sen blir det tyst. Jag tittar på klockan, den är sju. Konstigt, mamma brukar alltid vara hemma klockan fem.
-Har du ätit? Hör jag mamma ropa.
-Nja, jag är inte hungrig.
-Okej, men det finns pannkakor i kylen om du ångrar dig.
Sen hör jag hur mamma rotar i garderoben, sätter på Pixi hennes koppel och stänger den tjocka gamla trädörren med glasfönster och går ut i regnet. Jag lägger mig i sängen, tittar mig omkring och lyssnar. Man kan nästan höra ensamheten genom hela sommarstugan. Jag kryper ner under täcket och borrad in bakhuvud i kuddarna. Regnet har ännu inte upphört. Här på Gotland är det inte mycket som händer, speciellt inte här på Fårö. En liten skithåla eller snarare en liten ö på landet. Jag älskar att vara här samtidigt som jag ibland tycker det är lite långtråkigt, men det är väll nästan det som är meningen med sommarstugor, att dom ska vara både långtråkiga och mysiga. Men det är inte samma sak nu som det var förr. Det värsta är att det aldrig kommer bli det heller. Tänk om det aldrig hade hänt. Tänk om den där jävla bilolyckan aldrig hänt. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt så, ärligt så kommer jag nog alltid bära den tanken inom mig. Tanken om att få tillbaka pappa igen.
Nu har det snart gått två år sen olyckan, två jäkla år sen hela min värld rasade. Allt började med att jag en vanlig höstdag i oktober skulle till skolan. Allt var som vanligt, jag sov till halv sju, gick ner och åt frukost med mamma, pappa och vår hund Pixi, gick upp och klädde på mig, sminkade mig och borstade tänderna. Skolan började alltid kvart över åtta så jag cyklade alltid hemifrån tio minuter i åtta eftersom det tog tio minuter att cykla och mina vänner alltid var i skolan vid åtta. Så mycket riktigt när klockan var tio minuter i åtta gick jag ner och sa hejdå till mamma och pappa, klädde på mig ytterkläder och cyklade till skolan. Just då kunde jag aldrig tro att pappa snart inte skulle finnas mer.
Jag gick en vanlig förmiddag i skolan, skrattade och hade det kul med mina vänner tills det helt plötsligt börjar ringa i min mobil. Jag tog upp mobilen och gick undan från alla skrattande ungdomar som alla stod och trängdes i det lilla underhållsrummet. Jag tittade på skärmen. Dolt nummer stod det. Okej tänkte jag för mig själv men bestämde mig för att ändå svara.
-Hej, det är Miriam, vem är det? Svarade jag tveksamt.
-Är det Miriam Kingström jag pratar med? Hörde jag en okänd röst säga i andra änden.
-Ja det är jag det, men vem är det? Svarade jag otåligt.
-Jag heter Eva Blomdahl och jobbar som sköterska på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Jag undrar om du skulle kunna ta dig hit själv eller om jag behöver ring en taxi?
-Jaha, varför ska jag ta mig till sjukhuset? Frågade jag lite fundersamt men halvt i panik.
-Är inte du dotter till Linda och Henrik Kingström?
-Jo det är jag, men vad har det med saken att göra? Jag minns så väl att jag under dom här sekunderna hade en otrolig panik över varför hon frågade så specifikt om just jag var dotter till mina föräldrar.
-Har inte doktorn ring och pratat med dig? Nu hördes det tydligt att sköterska nu också hade lite panik.
-Nej vilken doktor? Snälla förklara vad du menar och vad du vill för just nu förstå jag ingenting. Svarade jag ännu mer otåligt och panikartad än innan.
-Ja dina föräldrar ligger på Karolinska och för en av dom är läget kritiskt och du måste ta dig hit på en gång. Sa sjuksköterskan nästan lite irriterat.
Just då stannade allt. Jag fick inte fram ett enda ord. Det hördes så högt och tydligt inom mig hur snabbt mitt hjärta slog. Jag kunde känna hur hela min kropp stelnade och jag vart alldeles kall. Mina vänner har nu i efterhand sagt att dom stått och ropat efter mig till lektionen, men jag hade tydligen bara stått där med min mobil i handen och med en alldeles tom blick.
Jag kommer inte ihåg så mycket efter det samtalet eller så mycket annat från den dagen. Men eftersom jag tillslut fick träffa mina föräldrar på sjukhuset måste jag ha tagit mig dit på något sätt. Jag minns en sak mycket tydligt, nästan som om det händer i detta nu, en sak som jag mer än bara ett få tal gånger har drömt dagdrömmar om. Ögonblicket då jag kom in i rummet på sjukhuset och såg pappa ligga där i en respirator och mamma som satt på en stol bredvid och grät i förtvivlan. Hon hade nog brutit armen eftersom hon hade ett stort gips runt om de. Hon hade stygn i pannan och ett stort jack på kinden. Men jag tänkte inte så mycket på det, allt jag tänkte på var pappa, pappa som bara låg där.
Allt vart så händelserikt, nästan som allt hände på en gång. Jag minns inte mer från den dagen men bilden av pappa just i det ögonblicket kommer alltid vara som klistrad innanför pannbenet på mig.

Det jag vet om händelsen är att pappa och mamma skulle någonstans men jag minns inte vart, dom tog iaf bilen. Minnet av att det regnade den dagen kommer aldrig blekna. Det var ungefär lika mycket regn som det regnar här och nu utanför mitt fönster. Pappa körde bilen, det gjorde han alltid, och mamma satt bredvid och pratade om allt möjligt. Eftersom det regnade så mycket var vägarna täckta av vatten och blöta löv som fallit från alla ekarna som växte längs med vägen. Det var så halt att pappa körde ganska sakta, det var han inte ensam om. Men självklart skulle en stressad stockholmare till lastbilschaufför köra om honom eftersom han tydligen inte körde tillräckligt fort. Sen händer det som inte fick hända. Lastbilschauffören får sladd och sladdar rakt mot pappa i förarsätet. Lastbilen krockar in från vänster så bilen flyger mot höger men slår i en av träden så bilen kläms på sidorna. På något sätt lyckas sedan lastbilen välta och landa rakt på bildens vänstra sida, pappas sida.
Någon ringer 112 som skickar ambulans, brandmän och poliser. Ambulanspersonalen hjälper mamma ut ur bilen. Brandmännen klipper ut pappa från förarsätet sedan kör en ambulans honom direkt till sjukhuset medan mamma får åka en annan ambulans till sjukhuset. Mamma hade fått hjälp med att ta ur glassplitter ur pannan och sedan hade dom vart tvungna att sy henne. Hon hade ett mindre jack i kinden men inget allvarligt. Plus att hon brutit armen när bilden krockat och klämts mot trädet. För pappa var läget kritiskt. Ja jag minns inte exakt vad som hände honom, det var så mycket som hände på en gång, han var iaf i en respirator när jag kom till sjukhuset någon timme efter.

Tre dagar efter olyckan var pappa borta, för alltid. Hjärndöd hade läkarna sagt. Allt som fick kroppen att "fungera och andas" var respiratorn. Pappa var alltså borta. För alltid. Jag och mamma fick ta ett sista farväl. Sen stängde dom av maskinen och jag såg hur pappa slutade andas. Tiden stannade och jag stod bara där. Stod bara och stirrade mot min nu döda pappas kropp. Mamma föll ihop på golvet och grät. Jag fick inte fram ett enda ord. Tänk att bara tre dagar innan hade jag ätit frukost i köket som om allt var som vanligt.

Jag lyfter blicken från täcket upp till garderoben, som är inbyggd i väggen, tre meter framför min sänggavel. Jag känner hur tårarna kommer igen, hur alla känslor kommer på en gång. Jag vill inte gråta. Men bara tanken på att pappa inte finns mer får mig alltid att gråta. Jag försöker torka bort tårarna med ärmarna från min stickade tröja, men inser efter en stund att det är förgäves. Tårarna tar aldrig slut. Jag sätter mig på knä, tar av mig tröjan och kastar den till höger om sängen mot dörren. Sen kastar jag mig ner i kuddhavet bakom mig igen och drar täcket över huvudet. Jag vill att den här dagen ska vara över nu. Jag vill att pappa ska vara här.
I mina armar kramar jag Tassen hårt. Han har hängt med mig hela livet, min fina lilla kanin med sammetslena öron. Jag vet att det är barnsligt med gossedjur men jag bryr mig inte. Efter en stund av gråtande blir mina tårfyllda ögon tröttare, mina ögonlock tyngre och min andning långsammare. Tillslut somnar jag till regnet som ännu smattrat mot mitt fönsterbleck.