Oscar hade under hela flygturen suttit med sina hörlurar i öronen och närmare bestämt hela tiden också ögonbindeln. Den enda gången han inte hade ögonbindeln för ögonen var när flygvärdinnorna frågade oss om vi ville beställa något eller om han spelade något spel för att fördriva tiden. Själv hade jag suttit lutad mot fönstret större delen av flygturen och försökt ta igen några timmar från nattens sömn. Jag hade inte fått mig mycket sömn under natten, främst för att jag hade resfeber och var rädd att missa väckarklockan, men också för att Oscar inte var hemma. Jag hade varit nojig över om han skulle komma eller inte till när vi hade beställt vår taxi.
Flygvärdinnorna på flyget var supertrevliga och väldigt generösa med oss. Eftersom vi hade en mer prioriterad biljett än andra resenärer fick vi välja fritt ur menyn vad vi ville ha att dricka och äta. Jag var inte van vid att åka business överhuvudtaget men tack vare att Oscar är den han är hade han uppgraderat biljetterna till Italien som min mamma hade bokat till oss i studentpresent. På det här reguljärflyget var det inget speciellt att åka business, det var precis samma säten som ekonomiklass, bara att man fick lite mer benutrymme. Det var egentligen bara att det var fritt att välja ur menyn vad man ville ha som skilde det åt. Därför hade det inte spelat någon större roll hur vi hade åkt egentligen.
När vi hade landat kom vi av snabbast av alla, eftersom att vi satt längst fram i kabinen. Det var egentligen ingen fördel då vi hade bagage och ändå var tvungna att sitta vid bagagebanden och vänta på att få våra väskor. Vi gick tysta, jag och Oscar, bredvid varandra. Han hade inte sagt ett ljud till mig sedan vi var på Arlanda och det enda som snurrade i mitt huvud var katastroftankar. Jag hade lite smått panik inom mig över den här resan.
Framme vid bagagebanden fortsatte tystnaden och tiden kändes som en evighet. Jag drog min hand genom mitt långa bruna hår och suckade tyst för mig själv. Jag var på Italiensk mark, på det stället där jag brukade känna mig som allra lyckligast men jag kände mig inte ett dugg lycklig. Jag var ledsen, frustrerad och framförallt inte kär. Det pirrade inte i magen när jag tänkte på mig och Oscar i Italien. Det kändes istället bara fel. Det kändes som en belastning och som att jag skulle vara tvungen att låtsas att det var bra mellan oss när det inte var det.
Ankomsthallen fylldes på med människor, främst med barnfamiljer och äldre par. Alla samlade sig kring bagagebandet och jag suckade igen, den här gången högt att flera personer vände sig om och tittade på mig. Det var så typiskt turister att ställa sig nära bagagebandet. Jag ville nästan skrika åt dem att bagaget inte kommer snabbare för att man står nära bandet. Jävla idioter.
"Kommer din mamma och hämtar oss?" frågade Oscar för att bryta tystnaden.
"Mm, hon står där ute och väntar på oss vid taxichaufförerna skrev hon nyss", mumlade jag samtidigt som jag knappade in ett svar till mamma.
"Är du fortfarande sur?" Oscar tittade på mig och det syntes på honom att han var less på mig. Jag försökte dra på smilbanden och titta på honom med mitt bredaste, men också mest fejkade leende.
"Nej, jag är bara trött från resan", klämde jag fram och försökte att inte låta alldeles för krystad. Oscar drog mig till sig så att mitt huvud hamnade mot hans bröst. Han drog sin hand upp och ned mot min axel och lade sin haka mot min hjässa. Oscar var varm och förvånansvärt mysig men jag kände inget sug i magen, pirr eller åtrå. Det var bara tomt, det enda jag kände var värmen från hans kropp.
"Kan vi snälla bara göra det bästa av den här resan?", försökte Oscar. "För du vet ju att jag älskar dig mer än något annat Lucia. Du är det bästa i mitt liv."
Jag tittade mot min till utseendet helt perfekta pojkvän. Alla småtjejers drömkille.
"Mm", svarade jag utdraget och tittade in i hans fina ögon. Jag försökte formulera orden "Jag älskar dig" men det var först som att min kropp sa till mig att jag inte skulle svara honom det. Tillsist fick jag det ändå ur mig och Oscar sken upp som en sol. Han pussade mig lätt på munnen och slängde sedan en snabb blick mot bagagebanden som i bakgrunden hade börjat röra på sig. Jag kravlade mig ur hans grepp och försökte mellan flocken med människor om någon av våra väskor var på väg. Tur som vi hade det låg våra väskor på bagagebandet, alla fyra efter varandra.
Sicksackande mellan människorna som stod klämda vid bandet gick vi fram till bandet och lyfte ner våra väskor. Det var många som slängde sura blickar på oss men jag försökte att inte bry mig utan bara spela kall och se så bitchig ut som möjligt. Vanligtvis brukade det funka för att människor skulle välja att avstå att starta något gräl.
Jag var redo att gå ut ur ankomsthallen med våra väskor för att möta upp min älskade lilla mamma, när vi blev stoppade. Först trodde jag att det var någon tullman som stoppade oss men det var bara ett fans pappa som såg ut att till vardagen jobba som någon slags vakt. Bakom honom stod det två små söta tjejer vilka jag skulle uppskatta var mellan sju och nio år gamla. Pappan frågade Oscar om hans barn kunde få ta en bild med Oscar och som alltid svarade han ja. Alla flickvänner till "offentliga personer" brukar uttala sig om att det är så kul när ens kille tog fanbilder men ärligt tyckte inte jag det. Jag tyckte det var slöseri med tid. Framförallt nu när jag ville träffa min mamma.
"Som jag längtar tills vi kan sitta i någon fin gränd och dricka gott vin tillsammans", suckade Oscar drömmande när han hade tagit bilden med barnen och vi var på väg ut. "Och tills vi kan sitta på stranden och dricka iskalla drinkar i solen". Han drömde på om hur fantastiskt vi skulle ha det medan jag målade upp ännu fler katastroftankar om de här två månaderna. Priset till årets sämsta flickvän går nog ändå till mig.
"Det ska bli mysigt", svarade jag mest för att inte förstöra hans drömmar och inte heller börja bråka i onödan.
"Jag är så glad över att vi har tagit ledigt från bandet och bara kan fokusera på varandra för engångsskull, ta igen alla timmar vi har missat under vintern när vi har arbetat på senaste plattan", log han. Vaddå ta igen alla timmar vi har missat? Kunde han inte ha tänkt lite på det under vintern när jag var ensam hemma. Ilskan kokade inom mig. Hur blåst kunde en människa egentligen vara? Som tur var slapp jag svara på det han hade sagt eftersom jag såg min mamma stå och vinka åt oss på håll.
"LUCIAAAAA!!!! OSCAR!!!!" ropade mamma exalterat och vinkade med hela kroppen. Hon hoppade upp och ner samtidigt som hon vinkade med sina armar som ett litet vindkraftverk.
"Åhhhh mitt favoritpar på hela jorden är äntligen här!!!!!" Mamma nästan grät av lycka när hon såg oss. Gulliga lilla mamma. Jag ställde mina väskor åt sidan och slängde mig om hennes hals. Jag fick en sådan där riktigt varm mammakram, vilket var det absolut bästa och precis det jag behövde.
"Som jag har saknat er", sa mamma minst lika euforiskt och kastade sig sedan i Oscars famn för att välkomna honom till Italien.
"Tyvärr kunde Lucias pappa inte följa med hit eftersom att det är en ganska lång bilfärd till där vi bor och han har så otroligt mycket att göra på restaurangen nu i början av sommaren. Som ni förstår, det är snart högsäsong och då är det fullbokat från åtta på morgonen till tolv på natten." Mamma tjattrade på och vi hann knappt säga något mellan det hon sa, eller rättare sagt ropade ut i lycka till oss.
"Hur gick flygresan?" frågade mamma sedan, förmodligen för att hon hade insett att hon hade pratat alldeles för mycket nu.
"Det gick bra, vi var ganska trötta så vi sov största delen av resan", svarade Oscar glatt och började dra iväg med sina väskor efter mamma som dirigerade oss mot där hon hade parkerat bilen. Vi kom ut genom dörrarna ut i hettan och jag andades in doften av asfalt, avgaser, värme, utland och flygplats i ett. Samtidigt hoppades jag på att ingen av mina tankar på katastrof skulle slå in.
_____
Snälla kommentera något... vill ni att jag ska bli aktiv på wattpad igen? Ja? Nej? Läser folk fortfarande på wattpad? Har saknat att skriva här så mycket
