"Var det inte du som skulle försöka lugna ner din jävla svartsjuka?" morrade jag. Oscar höll fortfarande hårt om min överarm och släpade mig nästan över stranden bort mot vespan som stod parkerad kanske 400 meter bort. Han svarade mig inte utan hade istället sin blick bara på sitt mål, vespan, för att sedan åka hem. Det fanns inget annat i hans värld för tillfället.
"Oscar", gnydde jag och försökte slita mig ur hans hårda grepp. Ju mer jag vred och vände på mig för att försöka ta mig lös, desto ondare gjorde det i armen. Jag ville skrika men jag visste att om jag gjorde det skulle jag få massor med uppmärksamhet från alla som låg på stranden och då skulle Oscar bara bli ännu argare än vad han var. Tillsist gav jag med mig och istället för att streta mot så följde jag med, fortfarande motvilligt.
"Seriöst vad är ditt problem?" fräste jag åt honom.
"Förstår du inte att det är så jävla svårt att lita på dig om du först sitter och pratar om att du knappt har några känslor för mig och sedan går du till en bar och möter en kille som direkt flirtar med dig?" sa Oscar förbannat.
"Jag sa nyss till dig att jag skulle försöka få vårt förhållande att funka och typ tio minuter senare drar du mig från en bar för att DU inte kan lita på mig? Du är ju helt jävla sjuk i huvudet", suckade jag. Oscar räckte över den vita hjälmen till mig som jag lydigt satte på mig.
"Allt du säger till mig är bara bullshit." Oscar tittade inte ens på mig. Han satte istället på sig hjälmen, räckte över väskan till mig och tog direktivet till att köra vespan hem. Motvilligt satte jag mig bakom honom och kort senare var vi på vägen upp mot huset igen. Tystnaden lade sig över oss, det enda som hördes var ljudet från vespan och fartvinden som susade i öronen. Jag stängde mina ögon och andades ut. Visst var jag en dramaqueen men jag var nu så fruktansvärt less på att bråka med honom. Hade jag sagt att jag ville försöka få vårt förhållande att funka, ville jag ju det och då behövde han inte bli såhär arg. Framförallt inte över den där bartendern, han flirtade knappt med mig.
"Om jag har sagt till dig att jag vill försöka få vårt förhållande att funka, kan du inte också försöka?" frågade jag för att bryta den stela tystnaden som låg över oss. Det hade inte varit stel stämning mellan oss på jag vet inte hur länge.
"Men jag kan ju antagligen inte lita på dig om du sekunden senare tillåter någon flirta med dig", suckade Oscar uppgivet.
"Jag flirtade ju aldrig tillbaka?" försökte jag.
"Släpp det Lucia! Jag kan inte lita på dig efter allt du har sagt." Oscar lade ifrån sig hjälmen på den vita hyllan i garaget och styrde därefter sina steg mot trappan upp till husets ingång. Mamma och pappa var inte hemma ännu. De skulle vara på restaurangen tills sent i kväll.
"Så du menar att vårt samtal nere på stranden inte betydde något för dig?" ropade jag efter honom.
"Jag vet inte vad jag ska svara", mumlade Oscar och vred om låset.
"Du behöver kanske inte svara, jag vill bara att du ska veta att jag vill få vårt förhållande att funka för jag älskar dig fortfarande." Orden flög ur mig med sprucken röst. Det var som att jag inte kunde kontrollera mig själv för direkt efter kände jag hur tårarna började rinna. Varför grät jag ens? Jag hade inget att gråta för?
"Men hur kan du vara så jävla säker på att du älskar mig när du säger att du inte längre är kär i mig?"
"För om jag inte hade älskat dig, hade jag aldrig försökt fått vårt förhållande att funka igen. Då hade jag gjort slut med dig och gått vidare med mitt liv", svarade jag och torkade bort en tår som hade runnit ner längs min kind.
"Du är den största dubbelmoralen jag någonsin träffat".
