Isaaq
Klockan närmar sig två på natten och Izabelle har fortfarande inte kommit hem ifrån festen som var igår och jag har inte fått tag på henne sen igår kväll innan hon drog och det gör mig så extremt orolig när hon inte hör av sig på en längre tid.
Tack och lov så öppnas dörren precis när jag greppat taget om min telefon för att åter igen ringa henne. Men där står hon, med håret uppsatt högt och hon är prydligt påklädd och ser inte det minsta bakfull ut, kanske drack hon inte så mycket igår ändå?
Jag lyfter mig från köksstolen och går fram till entrén ''Vart fan har du varit?'' fräser jag åt henne och hon ger mig en tröttsam blick.
''Hos Jenny, varför oroar du dig så jävla mycket Isaaq? Jag är förhelvete snart vuxen, jag behöver inte tas hand om.'' hon hänger upp jackan och placerar sedan dem vita skorna på skohyllan
''Klart som fan jag behöver, du är min syster, skulle jag förlora dig också, skulle jag aldrig klara av att leva längre.''
Izabelle stannar till och tittar på mig. ''Säg aldrig sådär igen, aldrig!'' Ett slag träffar mig rakt i bröstkorgen. ''Jag vet vad som är rätt och fel! Jag vet hur jag ska leva mitt liv på bästa sätt och jag är mogen nog att ta mina egna beslut utan att du ska stå där och döma mig Isaaq! Stå vid min sida och se mina framsteg istället för att fortsätta jämföra mig med Simon, jag är inte Simon, alls!'' Hennes ögon vattnas och hon stormar iväg upp för trappan och snart smäller det högre i dörren än någonsin förr.
Jag vet att hon har rätt egentligen, men jag kan inte släppa tanken av att något skulle hända henne. Lika så med Katja, skulle något hända dem skulle jag inte klara av livet längre, jag har förlorat en bror pågrund av hans idiotiska val, jag vägrar förlora mina systrar också. Familjen är det viktigaste för mig och har alltid varit, ända sedan pappa stack ifrån oss har jag vart mannen i huset, trots att Simon var två år äldre än mig har jag alltid vart mognare, jag tog inte droger, jag drack inte och jag bråkade knappt med någon när jag var yngre.
Simon kallade det ofta att jag var 'mammas lilla pojke', och det kanske jag var, men helt ärligt så bryr jag mig inte. För jag gjorde rätt val, han gjorde fel och de fick konsekvenser. Simon kommer aldrig tillbaka, oavsett hur mycket vi ber om det.
Jag ser hur en liten person är påväg ner för trappen och inser snabbt att det är Katja som har vaknat av vårt gräl och nu står hon nyvaken i trappen och tittar ledsamt på mig med sin gosedjurs säl under armen, Toy heter den tydligen enligt henne.
''Förlåt Kattis, det var inte meningen att du skulle vakna.'' Jag drar handen framför ansiktet och går emot henne och följer henne in i hennes ljusblåa sovrum igen.
''Jag hör er bråka ofta..'' Katja gäspar och gnuggar sig lätt i ögonen med ena handen. ''Jag gillar inte att höra er bråka, det gör mig ledsen.'' Hon hoppar upp i sängen som egentligen är för hög för henne och jag bäddar ner henne.
''Jag vet. Vi ska försöka ändra på oss. Jag lovar.'' Hon får en godnattkram och sedan lägger hon sig ner igen och jag plockar undan lite av leksakerna som ligger kvar sedan i förmiddags lekstund, sedan går jag ut och stänger försiktigt dörren.
Izabelles rum ligger precis framför Katjas, jag funderar ett tag på att strunta i henne, men Katjas ord sårar mig. Jag vill inte att hon ska må dåligt pågrund av att jag och Iza inte kommer överens.
Izabelle
Tre knackningar hörs från min dörr och jag säger inget, jag har verkligen inte energi nog för att prata med någon just nu, förutom Charlie.
