Reality Hit Me Hard

⚫Kapitel 1⚫

"Det är mat nu!" hör jag en gäll och bekant röst ropa.

Jag suckar och reser mig mot min vilja upp från den alldeles för bekväma sängen. Jag tittar fundersamt på den vita, slitna dörren, och sen på den bekväma, mycket mer lockande sängen. Jag suckar och slänger mig ner i sängen igen.

"ALEXANDRA! Kom ner nu och ät din mat!"

Ordet mat får mig att må illa. Jag tar en kudde och trycker den hårt mot mitt ansikte. Det gör inget om du hoppar över en till måltid. Eller hur? Efter ett tag känner jag hur det börjar snurra och jag tar långsamt bort kudden från ansiktet. Jag tar några djupa andetag innan jag trycker kudden hårt mot ansiktet igen.

Jag ställer mig försiktigt upp med kudden i ena handen. Jag slänger kudden hårt i väggen. Kan man bli kuddmördare? Det skulle passa mig och min personlighet perfekt. Jag går mot dörren och öppnar den försiktigt på glänt, i hopp om att hon inte ska höra.

Jag hör hur det skramlar nerifrån. Jag gör ett misslyckat försök att se in i köket. Jag öppnar dörren tillräckligt mycket så att jag kan klämma mig igenom. Jag smyger till trappräcket och lutar mig försiktigt för att kunna se. Jag ser en skymt av en ryggtavla, jag backar undan från trappräcket. Jag smyger vidare till badrummet.

Jag tittar mig i spegeln, tittar på mitt ansikte. Jag är så jävla äcklig. Jag letar runt efter saker i mitt ansikte som är fint. Jag granskar de blåa ögonen som alla säger är så fina, enligt mig så är de raka motsatsen. Jag drar försiktigt min hand genom mitt mörkbruna hår. Jag ser en skymt av det röda, precis intill hårfästet. Jag drar undan håret för att kunna se tydligare men ångrar mig genast. Jag vänder bort blicken och glider ner på det kalla stengolvet. Jag låter ansiktet vila i händerna och känner sakta hur de varma tårarna börjar rinna ner för kinderna. Jag tittar upp mot taket och torkar bort tårarna med handflatan.

Jag tittar runt i badrummet, badrummet som nu är helt nyrenoverat. Jag gillar det inte, jag saknar det gamla, hemtrevliga badrummet. Det badrummet som jag växte upp med. Men nu är en till del av mitt förra liv borta. Min blick fastnar på föremålet i hörnet. Det alltför bekanta föremålet. Jag reser mig upp från golvet och går till hörnet, med blicken låst på samma objekt. Jag stannar precis framför. Jag tittar ner. Jag sätter ena foten på den och sedan andra foten. Jag har fortfarande blicken neråt. Illamåendet kommer tillbaka. Jag blundar, rädd för vad jag kommer få se. Fast så är det varje gång, rädslan finns alltid där, den försvinner inte. Det har blivit en vana. Jag öppnar ögonen igen och möter siffran. Du är inte tillräckligt smal.

Dörren slits upp och jag flyger bokstavligt talat av vågen. Jag känner hur mitt huvud blir varmt. Jag öppnar ögonen och ser en gestalt framför mig. Gestalten öppnar och stänger munnen, lite som en fisk. Jag ler lite åt tanken. Jag visste inte att fiskar lät som elefanter dock. Ögonlocken blir tunga och jag känner tröttheten ta över.

⏺⏺⏺

Jag öppnar hastigt ögonen och reser mig upp lite för fort. Genast känner jag den fruktansvärda huvudvärken. Jag låter min tyngd falla tillbaka till sängen igen. Jag suckar högt och blundar. Två knackningar hörs innan dörren öppnas.

"Oj, du är vaken."

Jag nickar, öppnar halvt ena ögat och kisar mot personen i dörröppningen. Försöker med tankekraft stänga ute alla ljud. Jag suckar igen. Jag kniper igen ögonen av den plötsliga smärtan.

"Du får faktiskt skylla dig själv, det var du som slog i huvudet."

Jag öppnar ögonen och höjer på ena ögonbrynet. Slog i huvudet? Jag funderar ett tag och minnena poppar åter igen upp i mitt huvud. Jag suckar för sjuhundrafemtioelfte gången och blundar igen.

"Vill du ha något att äta? Du åt ju trots allt inte tidigare idag. Du är nog hungrig."

Paniken växer inom mig och jag skakar hastigt på huvudet - något jag inte borde gjort. Jag gör något säl-liknande ljud. Nej förresten, ett döende-säl-liknande ljud.

Jag känner hur något skakar till under mig.

Jordbävning!

"Du måste äta något Alexandra! Du har knappt ätit något på flera veckor!"

Okej, kanske inte Jordbävning.

"Jag är inte hungrig okej? Och kalla mig inte Alexandra!" säger jag med gråten i halsen.

Kanske bara en elak kärring som våldgästar på min privata mark.

"Alexandra är ditt namn och det är det jag tilltalar dig med! Så, Alexandra, nu får du komma ner och äta! Annars tar jag upp mat!" säger hon med bestämd röst. Hon reser sig hastigt upp så att hela sängen skakar. Hon smäller igen dörren.

Och där bildade kärringen en jordbävning i mitt huvud.

Suck... Jag tar upp min mobil och läser de meddelanden som dykt upp på skärmen.

Bou❤😘😻
Förlåt för igår, jag menar det! Det var verkligen inte meningen! Jag var full, och jag visste inte vad jag gjorde
16:45

Bou❤😘😻
Jag älskar dig mer än allt ok? Du är min för alltid❤
16:47

Bou❤😘😻
Snälla förlåt mig, det kommer inte hända igen...
16:50

Bou❤😘😻
Alex?
17:01

Jag stirrar på skärmen med ena handen försiktigt vid hårfästet, på det ömma stället. Jag funderar, skriver sedan ett meddelande, raderar, skriver ett nytt meddelande, tittar igenom, raderar, skriver ett exakt likadant meddelande, kollar igenom och skickar iväg.

Jag
Såklart jag förlåter dig. För som du sa, du älskar mig mer än allt. Och jag älskar dig mer än allt. För alltid, eller hur...?
17:27

⏺⏺⏺