Reality Hit Me Hard

⚫️Kapitel 3⚫️

Jag tittar ner på det tomma pappret framför mig och gör ett misslyckat försök att sätta igång min tröga hjärna. On-knappen verkar inte funka idag heller misstänker jag. Jag lyfter långsamt på huvudet och tittar runt på alla andra papper som ligger utspridda på alla bänkar i ett av fängelsets alla rum (klassrum). Framför mig sitter Patricia, en tjej som jag stolt skulle kunna kalla för.... En bitch. Skolans populäraste tjej med A i alla ämnen utom idrott som hon bokstavligt talat är sämst på. Även kallad en player.

Jag ser hur en skrynklig lapp träffar Patricias rygg, hon suckar irriterat och vänder sig om för att ta upp papperslappen som om det vore det mest ansträngande hon gjort i hela sitt liv. Jag vänder mig om för att se efter vem det var som kastade, men det är omöjligt eftersom att alla har sina blickar fästa på den där jäkla lappen. Jag suckar tyst och glor ner på mitt tomma papper. Jag hör hur Patricia börjar vecka ut lappen och blir tillslut nyfiken. Jag lutar mig lite diskret fram för att kunna se den förbaskade lappen som fångat mitt intresse. Patricia fnissar tyst och jag blir ännu mer nyfiken.
Jag lutar mig fram lite till innan jag hör någon harkla sig. Jag vänder snabbt upp huvudet som om någon slagit till mig. Med en fisk...Vafan Alex?

- Ursäkta Alexandra... Jag ser att du inte har skrivit något på hela lektionen, och det är ju självklart inte bra. Men behövde det gå så långt att du behövde fuska? Och jag vill inte höra några bortförklaringar!

Jag stirrar förvånat på kärringen -ursäkta, läraren kanske det heter - framför mig. Fuska? Jag? Vad fan har kärringen fått i sig för någonting på sistone.

- Inte skulle väl lilla jag fuska? Var har lilla läraren fått det ifrån?
I efterhand så inser jag att jag sa det högt och råkar fnissa till. Läraren höjer på ena ögonbrynet och lägger armarna i kors.

-Jaså? Jag har visserligen dålig syn men jag kunde tydligt se att ditt fokuserade lilla ansikte inte fokuserade på ditt lilla papper utan på det lilla pappret som tillhör din lilla kompis här.
Hon gör en gest mot Patricias papper där hon prydligt svarat på varenda liten fråga.

Ett fniss går som en våg i klassrummet och jag stirrar oförstående på Patricias papper innan min tröga, fortfarande avstängda hjärna plötsligt börjar fatta. Jag skakar hastigt på huvudet.

- Nej nej nej. Jag tittade inte på hennes papper, jag tittade på det andra pappret... Hennes andra papper. Pappret som någon som jag inte vet vem kastade på henne. Jag försökte se vad som stod på det pappret, inte det första pappret, asså det pappret som du gav henne. Uhh... Pappret som hon skulle skriva på... Ehh... Som hon skulle skriva ner svar på. Asså... Svar på frågorna. Frågorna som-

- Kvarsittning efter skolan för dig Alexandra, hör jag Mrs Dawson säga innan hon vänder sig om med en suck och går fram till katedern.
Patricia vänder sig om och granskar mig innan hon börjar flina.
- Lilla du har visst fått kvarsittning.

Ja... Lilla jag har visst fått kvarsittning.

▪️▪️▪️

Jo men det här var ju en bra början på skolåret, kvarsittning redan första dagen. Duktigt. Jag går genom korridoren med blicken fast i det gråa stengolvet med skolböckerna lite för hårt tryckta mot mig. Jag behöver inte ens titta upp för att hitta vägen till mitt skåp, vägen dit har jag redan lärt in. Det gäller bara att inte krocka in i någon av de hundratals eleverna som kommer rusande från alla håll. Skolan borde skaffa ett trafikljus för fan. När jag började här så hände det lätt att jag krockade in i varannan korkad elev som gick förbi. Men efter 2 års träning så blir man rätt så smidig.

Mitt i mina tankar om att krocka in i elever så känner jag att det helt plötsligt tar stopp. Jag känner hur huvudet börjar dunka och jag tar snabbt upp mina händer som självförsvar vilket leder till att jag tappar böckerna som jag har i famnen. Jag mumlar fram några svordomar innan jag tar upp böckerna igen.

- Oj förlåt, gick det bra? frågar en bekant röst. Jag tittar upp och möter ett par oroliga, gröna ögon. Jag hinner inte svara innan han försiktigt lägger sin hand vid mitt hårfäste, jag rycker till och backar.  Han drar fort bort sin hand och kollar oroligt på mig.

- Gör det så ont?
- Nej, det är inte det... Jag... Jag måste gå.
Jag går smidigt förbi honom och halvspringer med ögonen fästa på mitt skåp.

▪️▪️▪️

Jag förväntade mig inte att mitt och Zacs andra möte skulle bli så där, jag är inte säker på om han la märke till såret, men jag tvivlar på det.

Istället för att gå till engelskan så styr jag stegen ut genom skolentrén och mot parken en bit bort. Parken med så många minnen. Min blick fokuserar på stegen jag tar, varenda litet steg. Ett, två, ett, två, ett, två. Precis som när jag var liten, när jag och mamma gick hand i hand till dagiset, när vi hand i hand räknade stegen med jämna mellanrum. När jag fick små fnitteranfall varje gång jag råkade tappa bort mig, när jag tappade fokus. När mitt grepp blev hårdare och hårdare ju närmare dagiset vi kom. När jag kramade mamma lite extra hårt varje gång det var dags för henne att gå.

Jag saknar henne.

Jag känner en ensam liten tår rinna nerför min kalla kind innan jag snabbt torkar bort den med tummen. Men ner rinner fler tårar, fler minnen. Mina steg blir snabbare och snabbare och mina andetag blir tyngre, några få snyftningar hörs genom andetagen. Synen blir suddigare och suddigare och jag gör misslyckade försök att torka bort tårarna. Tillslut sjunker jag bara ihop. Jag lutar mig mot ett träd och gör mig så liten som möjligt. Mina andetag blir lugnare och snyftningarna blir tystare. Jag hör några steg en bit bort men ignorerar det. Inget spelar ändå någon roll längre. Stegen kommer närmare och tillslut blir det tyst. Jag hör någon andas precis intill mig.

- Mår du bra?