I huvudet på en drömmare

Uppe Bland Taken

Alla såg så små ut där uppifrån taken, som små myror sprang folk omkring och jobbade för fullt. Vad de gjorde visste jag inte och jag kunde inte säga att jag brydde mig särskilt heller. Det såg bara komiskt ut där de for runt bland varandra på innegården. Jag lutade mig tillbaka och bara njöt av den kyliga brisen som lekte bland skorstenarna. Jag slöt mina ögon och lyssnade till allt bullrande storstads liv som sjönk ner till ett bakgrunds brus.

Jag vet inte vad som fick mig att klättra ut genom mitt fönster på femte våningen och sedan vidare upp på taket den där gången. men jag hade mitt 10 åriga nyfikna jag att tacka för den lilla tillflykts ort jag hittade. Där uppe över allt och alla kunde jag koppla bort mitt vardagliga liv och bara njuta av tanken på att sväva likt fåglarna över molnen, lika tyngdlös som mina problem. Tre fantastiska år uppe bland taken fick jag, men sedan kom den dagen då jag slutade. jag minns det så väl, det var bara några veckor efter det jag fyllt 13 som jag i skolan försökte briljera med skicklighet att klättra. Det var så att en av killarna på skolgården råkat sparka upp en boll på taket och jag tänkte imponera på dem genom att klättra upp för stuprännan det var bara en våning så det skulle inte vara några problem för mig, trodde jag. Halvägs upp blev jag ner rykt av en klass kamrat som under senare år skulle komma att bli min plågoande. Han började kasta glåpord mot mig, kalla mig namn och kasta svidande förolämpningar i ansiktet på mig. Senare samma dag blev jag nedslagen av han och hans kompisar. Jag levde i skräck, mina fantasier om att sväva bland molnen glömdes snabbt bort och jag började skämmas över mig själv. Utan min tillflykts ort hade jag inget ställe att samla mina tankar så de drev mig bara längre och längre ner i depressionens mörker. Jag såg aldrig mer på solnedgången i från taken utan jag låg i mitt rum med persiennerna nerdragna och tårar rullande ner för mina kinder.

De säger att ensamhet kan driva dig till kanten av galenskap och det var nog väldigt nära för mig. Jag var ensam, ingen pratade med mig hemma och i skolan undvek alla mig som pesten. Den enda interaktionen jag fick var när lärare bad mig svara på frågor som jag inte visste svaret på och när mat-tanten i cafeterian frågade om jag ville ha någon mat, vilket jag skakade på huvudet åt och hasade mig därifrån. Jag smälte in bland väggarna i korridorerna och upplevde aldrig någon vänlighet. Det var inte förens när första terminen i nian som rutinen rubbades, gled ur sina spår och total krashade in i en bergsvägg. Han klev in genom dörren till klassrummet precis när läraren tog ett djupt andetag för att fortsätta med en passionerad genomgång om varför vår infrastruktur behövde förbättras. Han utstrålade självförtroende, var byggd som en oxe och med ett snett leende presenterade han sig som Robert. Det var lite smått kliché hur Robert tog tycke för mig, den arma stackaren som oftast blev nedslagen på rasterna och han den stora starka hockyspelaren som sträckte ut en hjälpande hand till mig. Jag var tveksam till en början, min tilltro för killar eller hos mig själv var inte den starkaste. Men efter många veckors slit tog sig Robert förbi mina skydds-väggar och jag började lita på honom, han blev tillslut min vän.

Robert stod upp för mig och förde min talan bland de andra klasskamraterna, min plågoande, Olof, vågade sig inte på mig efter han fått en utskällning av min ny-förvunna vän. Det gillade jag hos Robert han tog sällan till med våld utan försvarade mig istället med sin vassa tunga och snabba svar på tal. Vår vänskap byggde sig bara starkare och starkare, vi umgick i skolan, efter skolan, på helgerna och på loven. Dag ut och dag in var det vi två och vi pratade om allt och ingenting, han försökte lura ut mig ur mitt skal och för det förtjänade han en stående ovation men till ingen nytta. Jag var för psykiskt skadad. Trots det blev nian ett av de bästa åren i mitt liv, och flera skulle komma. Vi kom in på samma gymnasium Jag och Robert, han skulle plugga psykologi och jag till civil ingenjör. Det forsatte att vara vi två och vi umgicks så fort det fanns tillfälle. Tillslut visste alla på skolan vilka vi var, det där omaka vännerna som man alltid såg tillsammans.

Två år ifrån det att vi träffades, ett år in på gymnasiet slogs jag av en uppenbarelse, jag föll stadigt och säkert för Robert. Men det tog ännu ett år för mig att acceptera mina känslor och för att se dem för något seriöst. Men även fast det stod klart för mig hur jag kände så sa jag aldrig något, inte ett ljud. Inte ens när beskedet om att Robert fått en aggressiv cancer tumör kom. Inte heller sa jag något under de eftermiddagar jag satt vid Roberts sida när han fått cell-giftsbehandling. Utan det var han som fick samla mod till sig och ta det där första steget ett halvår in i sin behandlig. Hans ord etsades fast i hjärnan på mig och spelas om och om igen.

"Linus, Jag kan se hur du lider troligen mer än vad jag gör just nu, och vi båda vet om att jag inte kommer överleva det här. Men jag vill att du ska veta hur mycket du betyder för mig. Från första gången jag såg dig insåg jag att du skulle spela en stor roll i mitt liv, det jag inte visste var dock hur stor rollen var. Under dag ett på gymnasiet när jag för första gången såg dig le riktigt ordentligt med hela kroppen insåg jag att jag var kär i dig" Det var som om hans ord öppnade en dam och jag lät allt som jag velat säga under dessa månader flyta upp till ytan. Jag berättade om alla mina tvivel och om min kamp att acceptera vem jag är och hur jag kände och fortfarande känner. Den kvällen satt vi uppe hela natten och pratade öppet för första gången på länge. En kort tid senare var Robert borta.

Det är här jag nu befinner mig ännu en gång uppe bland taken. Där alla nedanför ser ut som små arbetande myror. Efter så många år av att skämmas över den jag är, har jag äntligen insett att jag varken kan eller vill förändra mig. Det var vad Robert lärde mig i hans försök att lura ut mig ur min skyddande kokong. Jag gick fram till kanten av taket och tittade upp mot himlen, jag tog ett djupt andetag och slöt mina ögon. alla mina bekymmer tycktes lämna mig likt en kall dusch och känslan av att gömma sig gled bort så jag äntligen kunde släppa järn greppet om mina tårar. Det gör så ont, att se någon man älskar falla isär så pass som Robert gjorde mot slutet. Om en vecka tar jag studenten, utan honom. Hur ska jag kunna överleva utan Robert vid min sida!? Medan mina tårar forsade ner över mina kinder och mina tankar drev mig längre och längre ner längs den sorgsna väg som jag aldrig trodde skulle ta slut. Skulle det inte vara bättre om vi svävade bland molnen båda två tillsammans för evigt. Min blick vändes ned mot marken och genom tårarna såg jag människor som sprang runt och jobbade, Jag vet inte vad de jobbade med och jag kan inte heller säga att jag brydde mig, tänkte jag när jag tog ett steg bakåt bort ifrån kanten.