I huvudet på en drömmare

En bädd av mossa

Stjärnorna gömde sig bakom ett tunt lager med moln som sakta gled fram över himmlakropparna. Månen lyste upp granbarren som glittrade av nyfallet regn, tårar rann ner över mina kinder, längs halsen och ner i mossan under mig.Tankarna i mitt huvud kunde inte fokusera på mer än simpla iakttagelser av min omgivning, som hur fuktig marken jag låg på var och hur värmen sakta men säkert lämnade min kropp. Eller hur tyst det äntligen blivit, det ända jag hörde var regnet som mjuk droppade ner ifrån himmelen och mina egna andetag som susade in och ut ur mina lungor. Den efterlängtade tystnaden gav mig den trygghet som jag länge sökt efter.

Mitt medvetande kröp sakta bort ifrån mina utmattade fötter och rörde sig långsamt upp för mina ben, tills jag inte längre kunde känna av dem. När mina ögon slöts och inte längre hade energin att öppna sig igen, insåg min kropp det som mitt undermedvetna redan accepterat, började jag skälva. Kylan tog sakta över mina händer och mitt medvetna drog sig bort ifrån mina armar. Jag kunde inte längre känna hur regndropparnas fukt sugs upp av tyget i mina jeans eller hur den mjuka mossan kändes under vikten av mina bara armar, jag hade bara minnet kvar som tröst. Tystnaden var inte lika markant längre, för jag kunde höra hur vinden lekte i trädtopparna och hur det jag tror är djur som rör sig en bit bort med försiktiga fotsteg. Mina andetag växte flämtande när min kropp förtvivlat hungrade efter det syre jag behövde. Kylan började sprid sig som en sjukdom över mitt bröst och upp över halsen. Mina flämtande andetag övergick till ett bakgrunds brus och vinden lät i fjärran, allt ljud sänktes i styrka som om jag var långt därifrån. Bristen på känsla hade nu spridit sig till mitt huvud. Men jag kunde fortfarande känna doften av nyfallet regn, blöta träd och den typiska skogs mysken som hänger sig kvar vid marken. Den sista värmen i min kropp samlades vid ett ymnigt sår vid min midja, jag kunde känna hur värmen istället rann utan på min kropp och spilldes på marken tills allt jag kände var kylan som nu tagit över mina sinnen. ljudet av mina snabba flämtande andetag dog bort och skakningarna slutade plåga min sista tid, och allt jag nu hade kvar var mina flimrande minnen. Av hur vackra stjärnorna var när de kikade fram bakom molnen och hur barrträden glimrade i månskenet och hur min bädd av mossa mättades av mitt djupröda hjärteblod.