Escape

Kapitel 2

Kapitel 2

"Olivia, ta med dig din lillebror, spring ut så snabbt du kan nu" säger jag och försöker låta samlad på rösten men lyckas inte.

Det känns som mitt hjärta bara pumpar adrenalin.
"Filip! Kom nu spring ut ur huset så snabbt du kan!" Olivia har panik i rösten när hon ropar åt sin bror. Hon tar honom i handen och springer ut. Jag springer från villorna där Olivia bor.

Benen värker inte, tack vare adrenalinet. Jag ser i ögonvrån hur Olivia och Filip stannar. Jag går fram till dom.

"Hur gick" är allt jag hinner säga. En stor smäll hörs bakom oss. Alla husen i längan är sprängda, jag kan inte låta bli att tänka på hur många människor omkom. Ett gigantiskt moln av rök kommer mot oss. Olivia kryper ihop med Filip tätt intill sig. Jag kryper ihop till en boll och skyddar ansiktet från röken.

Efter en stund när röken lagt sig kollar jag bakom mig, alla hus i längan är förstörda till grunden.Jag begraver ansiktet i händerna och gråter tyst för mig själv.

"Diana?" Hör jag Olivia säga. Jag kollar upp på henne, hon gråter också. Hon tar något steg närmare mig och ger mig en lång kram. Hon gråter mot min axel och jag mot hennes. Ända sedan det första terrordådet har jag varit livrädd för att något som nyss hänt skulle hända mig.

Jag lever iallafall, det kan jag vara glad för. Olivia lossar greppet om mig.
"Jag måste ringa Jakob", säger hon och tar upp sin mobil ur hennes bakficka.

Jag hittar inte min mobil och inser snabbt att den är kvar i det sprängda huset, splittrad i miljoner bitar.

Jag undrar om mamma och pappa vet om olyckan eller terrordådet som det egentligen är. Jag hör sirener som kommer närmre och närmre. Flera ambulanser, polisbilar och brandbilar kör in på vägen vid de sprängda husen.
"Ambulansen och de kommer nu, jag hör av mig snart, älskar dig" säger Olivia till Jakob genom mobilen. Hon lägger på samtalet och går fram till mig. Filip kramar om hennes ben.

Olivia ser trött på mig, hon är svullen runt ögonen så man ser att hon gråtit. Jag ser nog likadan ut. En ambulanssjukvårdare kommer fram till oss.
"Bor ni här?" Frågar han och kollar på oss tre.
"Jag och min lillebror bor här" säger Olivia och pekar på Filip. Det ser ut som att hon ska börja gråta igen.

"Min kompis var hos mig när det hände" lägger hon till.
"Blev ni skadade?" Frågar frågar ambulanssjukvårdaren.
"Nej jag tror inte det" säger jag och kollar på Olivia och Filip.
"Ni kommer ändå att få följa med ambulansen in till sjukhuset" säger han. "Jag tror inte det behövs vi kan ringa våra föräldrar och bli hämtade av dom"'säger Olivia och jag nickar instämmande.
"Ni kan vara i chock, så vi vet inte riktigt vad som kan ha hänt med er" säger mannen och går bort till ambulansen. Han vinkar åt oss att komma och jag går motvilligt till honom. Filip och Olivia gör desamma.

En kvinna kommer ut från en av ambulanserna.
"Du kan komma med mig" säger hon. Inte förrän någon sekund efteråt förstår jag att hon pratar med mig. Jag går sakta mot ambulansen. Jag har aldrig åkt ambulans, aldrig velat heller. Hon ler mot mig och tar fram en mask som jag bara sett på film när folk har varit med i stora olyckor.

"Vad ska den vara bra för?" Frågar jag henne.
"Vi vet inte något om ditt tillstånd ännu, du kan vara helt frisk men för att vara på den säkra sidan så får du andas syrgas" svarar hon.
Jag orkar inte föra konversationen vidare så jag kniper igen munnen. Hon trär masken över mitt huvud och det blir en sån skillnad att andas, så mycket enklare. Jag går in i ambulansen, lägger mig ner. Jag inser att jag är väldigt trött. Jag ska bara blunda i en sekund, tänker jag. Vilken lögn.

"Diana?" Säger en röst som låter som mammas. Varför väcker hon mig?
"Jag är trött" mumlar jag och försöker sjunka in i dvalan jag nyss låg i.
"Diana vakna" nu är det en främmande röst pratar med mig. Han lyser mig i ögonen med en ficklampa, onödigt.

Jag öppnar ögonen och kollar mig omkring. Jag ligger i en sjukhus säng, antagligen på sjukhuset.
"Vad heter du?" Frågar mannen, han är skallig, och ser ut att vara i femtioårsåldern.
"De borde väl du veta" fräser jag, plötsligt arg. Jag borde inte vara här jag gjorde inte illa mig.
Jag reser mig upp och går mot dörren, jag vill inte vara här. Jag ska inte vara här!
"Diana" hör jag mamma med sin bedjande röst bakom mig.
"Ja " säger jag bara.
"De ska göra några koller bara. De kunde göra några men inte alla när du sov." Säger mamma.

Jag vänder mig om och sätter mig på sängen.
"Okej vad ska du göra?" Jag kollar upp på mannen som ler ett vänligt leende.

Jag är väldigt utmattad sa läkarna. Det lilla kom de fram till på tre timmar. Bortkastad tid. Jag gäspar stort när vi sätter oss i bilen. Klockan är sju på kvällen. Jag sätter mig i bilen och mamma gör desamma.

"Då får du vara hemma från skolan imorgon" säger mamma samtidigt som vi rullar ut från parkeringen på sjukhuset.
"Okej" säger jag bara.
Jag börjar leta i fickorna efter min mobil men kommer strax på att mobilen är sprängd i miljoner bitar.
"Kan jag få låna din mobil och ringa Olivia?" Säger jag och mamma kollar fundersamt på mig.
"Min blev sprängd" lägger jag till.
Mamma nickar och ger mig hennes mobil.

"Olivia" svarar hon trött.
"Hej, hur går det?" Frågar jag.
"Med mig är det bra.." Börjar hon. Sedan tillägger hon; "men inte lika med Filip.
"Oj vill du prata om det?" Frågar jag. Vad kan ha hänt med Filip?

"Hans lungor klarade inte riktigt röken" säger hon och snyftar till.

"Okej jag åker iallafall hem från sjukhuset nu." Säger jag som om jag inte bryr mig om Filip alls. Men jag vet inte vad jag ska säga till henne. Men jag tänker på den sjuårige Filip. Stackars Olivia, hennes föräldrar, och framförallt Filip.