Escape

Kapitel 4

Jag tänker att jag ska uppdatera lördagar och onsdagar istället. Så det inte blir ett gap mellan mån och lör.

Jag gick och lade mig tidigt igår. Utmattningssaken stämmer väl. Jag ligger fortfarande i sängen. Ska jag gå upp? Eller?

Jag går upp. Jag reser mig ur sängen och lägger det svartvitrandiga täcket snyggt över sängen. Jag ställer mig framför min spegel. Flätan jag gjorde igår är inte i okej skick. Håret sticker ut åt alla sidor runt omkring den.

Jag tar försiktigt ut håret ur flätan. Mitt mörkbruna toviga hår faller ner på axlarna. Jag har på mig en stor T-shirt  som räcker ner över rumpan.

Jag går klumpigt ner för trappen. Om någon sover är den personen vaken nu.
Men alla är redan vakna. De sitter i köket och prata med varandra. Tvn är på i vardagsrummet.
"Godmorgon" säger mamma och kollar upp från iPaden där hon troligast läser nyheterna.

Pappa ger mig en kort nick Alexia märker mig knappt. Är det inte skola och jobb för dom?
Juste Alexias skola.
Men mamma och pappa då?

"Varför jobbar inte ni?" Frågar jag prövande.
Mamma kollar upp på mig. Hon stänger av iPaden och lägger den bredvid sig. Inte ett bra tecken.

"Det har varit oroligheter hela natten, det håller fortfarande på. Så det är inbördeskrig kan man säga." Säger hon och kollar ner i bordet.
Nej. Nej. Nej nej nej.
Mamma suckar.

"Vad innebär det?" Frågar jag efter en stund som känts en evighet.
"Jag och pappa måste rycka in och hjälpa regeringen" hon tar en paus.
"Ni ska.." Hon tar en ny paus. Lite längre den här gången.
"Vi ska?" Frågar Alexia.

"Ni ska fly, fly härifrån."

Mitt hjärta stelnar som is. Fly. Utan mamma och pappa!?
"Eh och ni ska fly ensamma" tillägger pappa.
Jag reser mig hastigt ur stolen. Varför? Varför! De tjänar väl inget på att vi inte flyr tillsammans?
"Varför? Vad tjänar vi på det?" Jag flackar med blicken mellan mamma och pappa.
"Det är inte ni som tjänar något på det." Säger pappa aningen nervöst.
Jag spänner blicken i pappa. Han tittar inte upp. Det ser ut som att han har blivit väldigt intresserad av golvet.

"Vi vill inte förlora er båda, därför tror vi att det är större chans att ni klarar er utan varandra." Säger mamma.
"Ni är helt galna!" Skriker jag och springer upp på mitt rum i all världens fart. Jag sätter mig på sängen med ansiktet i händerna. Jag släpper ut tårarna. Jag tittar upp, ser mig själv i spegeln. Några gamla mascara rester är fripassagerare i floden av tårar.
Jag tar handen och torkar bort så mycket jag kan av tårarna.

Det knackar på dörren. Jag orkar inte bry mig. Mamma och pappa får ju komma inklampandes här hur mycket de vill de är faktiskt deras hus.
"Du.." Jag kollar upp oh Alexia står i dörröppningen.
"Jag vill inte förlora dig, men jag tror att vi ska göra som mamma och pappa säger. De kanske har rätt. Och de har redan bestämt sig och det tjänar inget till att du tjafsar emot."
Hon har rätt. Hellre att jag dör och Alexia lever. Vi måste ändå fly.

Jag nickar som svar.
"Du har rätt" säger jag och suckar.
Det knackar på dörren och mamma kommer in.
"Eh.. Jag lyssnade lite på vad ni sa och jag är glad att du har ändrat dig Diana" säger hon.
Min mamma tjuvlyssnar?! Brukar hon göra det? Eller gjorde Alexia någon pakt med henne? Fast på ett sätt är jag glad att hon hörde.

"Men det har blivit lite ändrade planer" mamma ger mig en bister min när hon säger det.
"Vadå då?" Vad kan bli värre så det är väl lika bra att hon säger det.
"Jag och pappa börjar jobba imorgon redan så ni måste ge er av ikväll." Shit.

Efter kanske en halvtimme har jag en någorlunda bra packlista;

Packlista

2-manna tält
Sovsäck
2 toarullar
Tamponger
Underkläder
Jacka
Ett ombyte (byxa tröja strumpor)
Konserver
Tändstickor
Vantar
Hårsnoddar
Handduk
Tvål
Solglasögon
Alvedon
Nässpray
Vattenflaska (2-3st)

Är det verkligen allt tänker jag när jag läser igenom en gång till. Jag har säkert glömt något.
Jag kollar ner i den packade ryggsäcken. Den är fylld till öppningen.

Innan jag åker behöver jag duscha och sådana saker.
"Gumman börja duscha och så nu, Alexia sticker snart" ropar pappa.
Det hugger i hjärtat snart ska min fjortonåriga syster klara sig själv.
Jag nickar och tänker att det räcker som svar.

Jag står klar i hallen, jag och Alexia.
Mamma gråter och pappa håller om henne.
"Ja hejdå då" säger jag nästan lite nonchalant. Mamma ser på mig och ger mig sedan en bamsekram.
"Jag älskar dig, kom ihåg det" säger jag.
"Och jag dig, ring så fort du får möjlighet" säger hon.
Hon lossar greppet om mig och får till Alexia. Pappa kommer fram till mig.
Han säger inget och ger mig bara en kram.
"Jag älskar dig oavsett vad" säger han och pussar mig på hjässan. Jag nickar. Gråten i halsen gör det svårt att prata. Släpper fram en tår. Jag måste vara stark, denna resa kommer inte bli någon barnlek.

Jag kliver ut ur huset, och med det steget har min resa börjat.