Escape

Kapitel 3

Jag kliver ur bilen och omfamnas direkt av pappa och Alexia. Alexia är min lillasyster fast hon inte är så liten. Hon fyller fjorton i år. Jag borrar in ansiktet i hennes blonda hår.

"Tack gode Gud att du lever" mumlar hon och lossar greppet om mig.
Det var riktigt nära att jag dog. Om jag inte sett sprängladdningarna så hade jag liksom alla Olivias ägodelar sprängts. Nu i efterhand fick vi reda på att vi var sju som klarade oss ut. Men då räknar man inte med Olivias föräldrar som lyckligtvis var och handlade eller andra boende i området som inte var hemma när de hände. Hände är vad jag kallar incidenten, terrordådet, olyckan kalla det vad du vill.

Det doftar gott när jag kommer in. Jag kliver in i köket och ser att pappa har lagat kyckling med ris, bland mina favoriträtter.

"Åh vad gott det ser ut" säger jag och sätter mig vid bordet.
Pappa ler mot mig och svarar
"Tack, jag vet att du gillar kyckling så jag lagade det för din skull."
"Tack" säger jag och ler brett.

Jag är proppmätt efter middagen, nu sitter jag och familjen tillsammans och kollar på nyheterna om dagens "händelser". Jag syftar på det hemma hos Olivia.

"Poliserna har gripit en misstänkt till bombningen" säger kvinnan på tv:n. "Men det är troligtvis två stycken" fortsätter hon. Jag suckar och inser hur trött jag faktiskt är.
'Utmattad' som läkaren sa. Det hade han rätt i, jag är väldigt trött.

"Jag går och lägger mig" säger jag och reser mig från den ljusgrå soffan.
"Det finns mat i kylen till lunchen imorgon" säger mamma efter mig.
Jag nickar som svar.

Jag vaknar av att solen tränger sig igenom persiennerna och rätt på mig. Jag letar efter min mobil med handen på nattduksbordet. Inget där. Juste min mobil är ganska sönder. Jag kollar på min digitala klocka vad klockan är; 08:34. Skolan har redan börjat.

Jag reser mig sakta och hasar mig ut ur rummet och sedan till tv-rummet. Jag sätter på disneychannel, jag är 16 men ibland måste man få vara liten och kolla på fjantiga barnprogram. Jag tar hemtelefonen som ligger på soffbordet och ringer Olivia.

"Olivia här" säger hon, det hörs på långa vägar att hon är trött.
"Hej det är Diana" säger jag. Hon vaknar till lite.
"Hej! Hur mår du?!" Frågar hon, att hon frågar hur jag mår. Hon borde må mer än dubbelt så dåligt som mig. "Jag mår bra, men hur mår du. Det måste vara mycket att ta in" säger jag.

"Ja, när man tänker efter är det jävligt mycket att ta in" säger hon. "Jag mår bra fysiskt men inte lika bra psykiskt, Filip har inte kommit hem från sjukhuset. Han har blivit opererad i lungorna, eller något i den stilen." Hon tystnar.

"Vart bor ni?" Frågar jag efter en stund av tystnad. Hon är tyst någon sekund innan hon svarar: "jag bor hos Jakob, mamma, pappa och Filip bor hos farmor och farfar en bit utanför stan."
"Okej" jag ville bara se hur det var med dig." Säger jag. "Tack, krya på dig eller vad man nu ska säga" säger hon. "Hejdå", säger hon sedan. "Hejdå" säger jag och lägger på.

Jag återgår till att kolla på tv:n.

Efter kanske några timmars tv tittande börjar jag bli hungrig. Jag har inte ätit frukost. Jag går in i köket och kollar på köksklockan halv elva. Jag tar fram ett paket jordgubbar, müsli och yoghurt och häller upp det i en skål.

När jag precis börjat äta hör jag hur dörren låses upp. Mitt hjärta stelnar som is.

"Hallå" Ropar någon. Alexia. Är det inte skola för henne?

Jag går ut till hallen där Alexia står.
"Du skrämde livet ur mig" säger jag och hon börjar skratta.
"Skolkar du?" Frågar jag fundersamt.
"Nej vi har håltimme så jag passade på att komma förbi dig", säger hon och ler.

Vi bor väldigt nära Alexias skola, hon brukar gå till och från skolan från radhusen vi bor i.
Alexia börjar krångla av sig sina skor när vi hör höga dån, inte helt olika från bombningen igår. Jag och Alexia kollar på varandra en kort sekund sedan springer vi ut på gården. Nu förstår jag vad som låter.

Helvete. Det är skottlossning.

Det låter nästan exakt som på film. Men vi är lite längre bort än den drabbade platsen. Fast det låter från fler olika håll. Är det flera!?

"Vi borde gå in" säger jag till Alexia så lugnt jag kan.
Hon nickar långsamt och rör sig mot dörren. Jag stänger dörren efter mig när jag kommer in.

Jag småjoggar till tv:n och sätter på den.
"Det är alltså tre skottlossningar som pågår, en på tunnelbane-centralen, en i det stora varuhuset Åhléns och en på högstadiet som heter" mannen på tv:n bläddrar igenom sina papper.
"Vi vet inte riktigt vad skolan heter" säger han sedan och drar sin hand nervöst igenom  det gråsprängda håret.

"Teknologiska högstadiet" säger Alexia plötsligt och ser skärrad ut.
Shit det är hennes skola.
Det kommer en yngre kvinna in i bild och viskar något i mannens öra.

"Skolan heter Teknologiska högstadiet". Säger han när kvinnan är ute ur bild.
Jag kollar storögt på Alexia. Jag har en otrolig tur att hon gick hem. Om hon inte hade haft håltimme så hade hon inte kommit hem. Mina ögon tåras och jag kastar mig om hennes hals.

Hon snörvlar till och börjar gråta. Jag kan inte vara den duktiga storasystern som tar hand om sin lillasyster, jag bryter också ut i gråt.

Mitt mörkbruna hår breder ut sig på hennes axel. Jag kramar henne hårt. Hon kunde ha varit död. Hon kunde ha varit död. Intalar jag mig gång på gång.

Ytterdörren öppnas och en gråtande mamma kommer in. Jag springer genast ut i hallen och möter henne. Hon tittar upp på mig med svullna ögon, jag antar att jag inte ser bättre ut.
"Har du hört?" Frågar hon oroligt.
"Ja" säger jag och hör Alexias tassande fotsteg bakom mig.

"Alexia! Du lever du ska bara veta hur orolig jag har varit!" Ropar mamma och lämnar mig i riktning mot Alexia.

"Jag hade håltimme så jag gick hem för att kolla till Diana" säger Alexia och kramar om mamma.
"Tack Gud för det" säger mamma och en ny våg av tårar forsar längst hennes kinder. Hon låssar sig från Alexias grepp.

"Såhär kan det inte fortsätta" säger hon oroligt.