Mr Fuckboy

Kapitel 50

Hennes perspektiv:
En skål nudlar kokandes i vatten fick bebisen att sätta igång. Magen värkte likt kraftiga menssmärtor. Jag höll mig för magen med vänsterhanden medan jag försökte ringa hem till mamma. Telefonen åkte i golvet med en skräll och jag försökte ta mig bort till dörren på andra sidan lägenheten. Flåsandes och pustandes fick jag på mig mina vita skor och bar mig ut genom dörren. Mina ansträngda andetag ekade i det kala trapphuset.

Jag knackade hårt på dörren på lägenheten under min. Mamma öppnade dörren, nickade när hon såg mig och sprang in igen och kom ut med de svarta skorna på. Jag fick stödja mig på hennes axel medan vi gick nerför stentrapporna från de fyra våningarna.

Mamma hjälpte mig in i hennes blåa lilla Ford. Hon stängde dörren och sprang över till andra sidan. Där öppnade hon dörren och satte sig fort ner på de gråa sätet. Hon tryckte i nyckeln och vred om den. Värken spred sig i hela kroppen och jag skrek till ett litet tjut. Mamma tog upp sin iPhone och ringde till sjukhuset.

"Va!? Inga platser?! Du ger min dotter en plats! Vad som helst!" gastade mamma. Mamma hade en tendens att bli arg i stressiga situationer.
"Ja, jag tänkte väl att det måste finnas någon", sa hon och la på.
"Du... måste... ringa... till.... honom", flåsade jag ansträngt och höll för min mage då det började göra ännu ondare. Mamma ringde ett snabbt samtal till honom och han sa att han skulle skynda sig till sjukhuset.

Väl inne på sjukhuset spydde jag. Jag kände två händer bakom mig som höll upp mitt mörka hår. Jag tittade bak och såg honom, min honom. Han log. Hans mossgröna ögon gav gnistor och var alldeles för perfekt blottade framför mina havsblåa. Hans blonda lätt lockiga hår var så olikt mitt det kunde bli, det mörka platta kalufset som hade bildats efter bilresan och spyorna jag nu gjorde med min mun.

Värkarna släppte en stund efter spyorna. Jag kände mig väldigt ofräsch så jag gick in och duschade på sjukhusets dusch. En sköterska satt hela tiden vid dörren ifall jag skulle få för mig att svimma mitt på det våta golvet i duschen, då man kunde göra det sa hon.

Jag kom ut i ett fult vitt sjukhuslinne med små blommor på. Jag tittade avskyvärt på dressen jag hade på mig. Magen såg man klart och tydligt som en stor badboll. Han kom fram till mig och beundrade mig med sina mossgröna ögon.
"Vilka kläder du än har på dig så är du vacker", sa han och jag log. Han kysste mina läppar ömt. Ett leende spreds sig på mina läppar när han kysste mig. Jag började tänka mig oss, kyssandes, i min lägenhet. Jag tänkte mig oss när vi var i köket och skulle laga mat tillsammans. Två händer runt min midja när jag satte på spisen.
"Spisen!" skrek jag och lossade mig från hans grepp om min midja. Jag försökte springa fram till dörren men han drog mig intill sig.
"Lugn, spisen är inte på", mumlade han och tittade in i mina ögon.
"Jo! Jag glömde stänga av den!"
Jag gav ifrån mig ett stön då värkarna sattes igång igen. Han hjälpte mig ner i stålsängen med vita lakan. Han satte sig ner på sängen och tryckte på en röd knapp ovanför mitt huvud. En barnmorska kom in. Mannen till barnet i min mage kysste mig på läpparna.
"Jag ringer din pappa och säger att han får kolla din spis innan han kommer hit", viskade han efter kyssen. Han gick ut och barnmorskan började fråga mig hur ont det gjorde just nu och när värkarna började sättas igång.

"J-jag... Kl-larar... inte... det här!" skrek jag och höll hans hand hårt. Väldigt hårt. Hans hand började bli blå men han sa ingenting, han bara lugnade mig.
"Jag vet att du klarar det. Lita på mig", viskade han lugnt och sansat.
Värkarna var enorma. Vattnet hade gått för någon timma sen och det var nu dags att föda. På riktigt.
"Du... h-har... ingen... a-aning om... hur... o-ont... det gör!" skrek jag till honom då jag inte kunde hjälpa att min smärta förvärrade mina känslor. De dåliga då. Jag skrek till av smärta. Att det gjorde så fruktansvärt ont kunde jag inte tänka mig.

Pappa kom strax innan jag skulle föda och sa att det inte hade blivit någon större fara i lägenheten. Det ända vara att det var lite svart på väggen vid spisen och att det luktade bränt.

Sju timmar, trettionio minuter och fyrtiosex sekunder efter att jag skulle koka mina nudlar kom den lille prinsen. Han vägde 3980 gram och var 52 centimeter lång. Känslan att få hålla sitt egna barn var helt overkligt. Att tänka att jag, just jag, för några timmar sen låg och skrek av smärta var också overkligt. Det var också overkligt att det sötaste barnet av alla var mitt barn. Min lilleman (som min kusin kallade sin son), min lille prins. Detta var min son. Mitt egna lilla barn som jag och min han skulle få välja namn åt. Min son Zacharias Joshua Smith och jag delar honom med dig.

Då var denna "boken" slut. Vad tyckte ni om den? Skulle ni vilja ha en uppföljare? För jag hade gärna velat skriva en men det är inge kul om ingen läser den. Tack i alla fall för alla som har läst.