Mr Fuckboy

10k kapitel!

Ni är galna, bokstavligen. Hur sjutton har min bok kunnat få 10k läsare?! Asså va? Jaja, som tack tycker jag att ni ska få ett extra kapitel här.
VARNING: För er som läser uppföljarna kommer det här ändras tillbaka i tiden då Zach fortfarande är liten.
----------------------------

Dagen efter Zachs födelse fick vi åka hem. Hans pappa hade redan varit hemma och fixat i lägenheten så att Zach kunde bo där. Han höll också på att flytta in sina grejer eftersom han skulle flytta in hos oss imorgon.

Dörren gled upp och en sköterska med fräknar, brunt, platt hår och en uppåtnäsa kom in. Hennes byxor var rosa som resten av personalens byxor och hon hade en vit skjorta med en ficka. Ur fickan stack en namnlapp ut. Brickan med namnet var svart och det stod "Annika" med vita bokstäver på den. Hon kan inte ha varit äldre än 25.
"Är det dags att åka hem nu?" frågade hon vänligt med hes och lugn röst.
"Ja, det är ju det", svarade jag och tittade ner på min son som sov i min famn. Han hade en blå body på sig och var inlindad i en blå filt som hans pappa hade köpt igår i  den lilla barnaffären "Trollet " bredvid sjukhuset.
"Jag hoppas ni får det bra. Din son är riktigt söt. Har ni bestämt namn?" fortsatte hon. Hon kom närmare och började greja med handfatet bredvid mig.
"Ja, han är väldigt söt. Han är lik sin pappa", log jag," och vi har bestämt oss för namnet Zacharias."
"Åh! Det var ett vackert namn!" utbrast Annika.
"Tack så mycket. Har du själv barn?" undrade jag. Jag blev nyfiken på denna kvinna. Hon var trevlig och lätt att få kontakt med.
"Nej, tyvärr inte. Min sambo har inte direkt... hm... det man behöver för att få ett barn," log hon sorgset.
"Åh, förlåt mig. Jag visste inte."
Jag lade en hand på hennes för att visa att jag brydde mig. Denna kvinna intresserade mig oändligt mycket. Hon var riktigt speciell.
"Nej, det är klart. Det är svårt att veta."
Hon skrattade till lätt med sorg i rösten.

Annika stannade hos mig ända tills vi skulle åka hem. Vi bytte nummer och vi bestämdes att träffas på lördag, om fyra dagar.

Zach trivdes jättebra hemma och snart var det dags att träffa Annika och hennes sambo Paul.  Jag satte försiktigt på Zach en body med slips och knappar. Det såg ut som en skjorta fast det var en body. Jag satte också på honom ett par svarta, lite pösiga jeans.

Vi satt på bussen till Annika. Vi skulle äta middag och hon sa att hon skulle visa mig någon. Jag var spänd på att se vad det var.

Det var inte lite folk på bussen men det var inte fullt heller. Jag studerade en mamma med tre barn framför mig. Hon gungade den gråa vagnen fram och tillbaka medan en kille i fyraårsåldern med svart hår och lite mörkare hudfärg satt i hennes knä och klappade händerna.
Det tredje barnet var en flicka i tolvårsåldern. Hon hade svarta läppar, brunt, lockigt hår och svart ögonskugga med mascara. Hon tittade uttråkat ut genom fönstret och fnyste när mamman sa något åt henne. Mamman såg utsliten och trött ut. Hon hade blont hår uppsatt i en knut på huvudet, påsar under ögonen och sorgliga ögon. Hennes familj såg dystra och rädda ut. Jag tittade mot min lilla familj, Zach som sov i sin pappas knä och min pojkvän som satt bredvid mig. Jag hade aldrig kunnat tro att jag någonsin skulle bli tillsammans med honom eller, minst av allt, få ett barn med honom. Men det hade jag. Han hade gett mig en underbar gåva, min Zach.

Vi och mamman var de enda som var kvar på bussen. Om tvåhundra meter skulle bussen stanna vid den sista hållplatsen och vi skulle gå av för att möta Annika som skulle vänta på oss vid hållplatsen. Bussen började bromsa in och sedan stannade den. Vi knäppte loss oss och detsamma gjorde mamman och barnen. Vi ställde oss upp och började gå mot dörrarna som var precis framför oss.
Där ute mötte vi Annika. Hon var uppklädd och väldigt vacker.
"Hej!" sa hon glatt och kramade om mig. Annika och Zachs pappa skakade hand. Jag tittade bort mot mamman och barnen som just fick ut vagnen från bussen.
"Kom nu Scott och Wendy, pappa väntar", sa hon lågt till barnen som livlöst följde efter henne.

Annika var exalterad hela vägen hem till sig. Vi hade jättetrevligt. Vi skrattade och tjoade och jag kände mig mer vuxen än någonsin. Egentligen är jag ju fortfarande ett barn.

Annika bodde i ett stort, vitt hus. Tomten följdes av ett vitt staket med en grind. När man öppnade grinden från trottoaren gick man på en grusgång fram till stentrappan som ledde upp till den gråa ytterdörren. Huset var gjort i trä och hade gråa knutar. Det var riktigt fint och modernt.

Vi kom innanför dörren och vi möttes av ett skall. En liten, fluffig, brungul hund kom vickande på svansen. Den var jättesöt!
"Här är Hailee", presenterade Annika.
Jag böjde mig ner för att klappa henne. Hennes päls var len och mjuk.
"Hon är jättesöt."
Annika log.
Zach klamrade fast sig hårdare mot hans pappa. En man med brunt hår, stubb och gröna ögon kom fram bakom hörnet.
" Hej, jag är Paul", log han och sträckte fram handen.