Själar - AVSLUTAD

Uppvakandet

När jag vaknar känns det som om hela min kropp har somnat och varje rörelse sänder en pirrande känsla genom hela kroppen. Jag börjar försiktig röra mig igen, för att få blodet att röra sig genom kroppen igen. Lika sakta som min kropp vaknar, vaknar även mina minnen. Ola. Natten. Främlingen. Mordet! ”Hon vaknar” hör jag en kvinnoröst nära mig. Den är klingande, som om en harpa hade fått en röst och börjat tala. Hur mycket jag än letade genom mina minnen så var jag säker på att jag aldrig hade hört den tidigare. ”Ska jag hämta Luke?” den rösten däremot känner jag till väl. Det var samma som jag hade hört i gränden! Olas mördare! Jag hör att någon reser sig och går två tre steg, men stannar igen när den första rösten pratar igen. ”Ge henne mer tid, i detta skick är hon till ingen hjälp ändå och vi vet inte vad Luke tycker om hennes närvaro än” kvinnan talar lugn och jag försöker hänga med i samtalet. Uppenbarligen var mördaren alltså inte ensam, utan de var minst tre – mördaren, kvinnan med den vackra rösten och någon de kallade för Luke. ”Vet han att du är tillbaka än förresten?” fortsätter kvinnan att prata och hennes fråga besvaras endast av tystnad. ”Han kommer bli missnöjd med dig” säger hon endast och jag är säkert på att rycker på axlarna medan hon säger det. Min kropp känns äntligen tillräckligt okej för att jag ska kunna sätta mig upp. Sekunden därpå inser jag mitt misstag, jag blir yr av den plötsliga rörelsen och mitt balanssinne behöver en stund innan jag säker kan av göra var uppe och var nere är. Jag blinkar några gånger, men sedan känns det bra. Jag försöker få ett snabbt intryck av platsen jag befinner mig på, men det tar längre tid än förväntat, eftersom det är så… annorlunda! Rummets väggar ser ut att vara huggna rakt ur sten, som om man befann sig i en grotta, men trots väggarnas svarta färg, verkade de lysa av någon anledning och gav rummet en behaglig ljuskänsla. Det fanns knappt några möbler alls och de som fanns var… märkliga! På samma sätt som väggarna verkade ersätta lampor och solen, så verkade möblerna vara växter, som hade växt rakt upp ur marken och format sig till stolar, bord och sängen jag satt på. Som om hundratals slingriga grenar hade enats om att växa till just denna formation. Det var dessutom en märklig känsla, de var inte hårda, men gav heller inte efter för tryck. Rummet hade endast en dörr, som stod på glänt och visade skymten av en lång korridor utanför. Vad var detta för ställe? Min blick faller på de två gestalter i rummet. Mycket riktig var det ena en kvinna och det andra en man, så som jag hade gissat. Min blick fastnar först på kvinnan och jag kan inte förmå mig att släppa henne så snabbt heller. Hon verkar vara runt 25 år och är otrolig vacker! Hennes ljusbruna hår faller henne i kringliga lockar ner till midjan och i ett ovalt, smalt ansikte sitter ett par gnistrande gröna ögon. Hon har en smal söt näsa som sitter ovanför en vacker och harmonisk formad mun, perfekt passande till hennes klingande röst. Hon är varken blek eller brunbränd utan däremellan. Trots att hennes kropp inte motsvarar de vanliga skönhetsideal så kan jag inte tycka annat än att hon är det vackraste och snyggaste världen har sett! Hon har kvinnliga former, men hennes ansikte och vänligheten hon utstrålar gör att man glömmer bort de lite för runda former, faktum är att de till och med klär henne på ett egendomligt sätt! Mannen bredvid henne verkar något äldre än henne, har hasselnötsfärgade ögon, hans korta hår är svart och hans hy har den nyansen som människor från t.ex. Spanien och Italien kan ha – lite mellan brun och ljushyad. Han är rätt stor av sig och kraftig byggd, en skarp kontrast till hennes mjuka kropp. Båda två mönstrar mig, kvinnan med ett mjukt leende, han med sammanbitna läppar. Jag har inte ens fått tillbaka talförmågan, innan jag kastar mig mot honom och slå med båda knytnävar mot honom. I efterhand känns det väldigt fånigt, men… just då kunde jag inte komma på något bättre. Precis som med Ola tappar han inte tålamodet, utan håller kvar mig i handlederna och väntar tills jag har fått ur mig de värsta svordomar och att största delen av tårarna har runnit. Jag möter hans blick, nästan road har han dragit upp ögonbrynen och väntar in mig. ”Är du klar?” hans röst är densamma som igår, men nu går det verkligen inte missta sig på att han är väldigt road av vad jag gör. ”Du… dödade honom. Han är DÖD!” skriker jag med de krafter jag har kvar och försöker ta mig loss ur hans järngrepp. Jag misslyckas. Kvinnan har rest sig och lösgör mannens fingrar försiktig från mina handleder. ”Såja… lugna dig” säger hon lugnande och jag försöker andas, men det går inte. Aggressionen finns kvar i mitt blod. ”Ingen har dött, åtminstone inte nyligen” fortsätter hon att prata och jag skakar på mitt huvud. ”Ola dog. Han dödade honom” jag försöker att gå på mannen igen, men kvinnan håller mig kvar. Mot alla förväntningar är hon lika stark som han och håller kvar mig utan synlig ansträngning. ”Jag vet inte vem Ola är, men han där” hon nickar mot mannen. ”Dödade ingen. Du har inbillat dig” hennes röst är så mild att jag vill tro henne, men mina minnen straffar hennes ord lögner. ”Jag såg” började jag, men mannens hesa röst avbryter mig. ”Du trodde att du såg.” Jag skakar på huvudet och sätter mig ner i sängen igen. ”Vad har hänt? Vilka är ni? Var är jag?” försöker jag få lite klarhet i situationen. Kvinnan ler uppmuntrande och sträcker fram handen. ”Jag heter Persephone. Du behöver inte vara rädd, vi kommer beskydda dig… så långt vi kan. ” jag rynkar pannan. ”Beskydda? Mot vad? Vad pågår ens?” Persephone gör en ansats till att börja prata igen, men mannen avbryter henne. ”Vi borde låta Luke förklara, det är han som avgör vad hon får veta, glöm inte det” hon nickar och mannen kollar på mig igen. ”Jag är Marcurio”