Själar - AVSLUTAD

Själarnas Kristall

Tiden jag stapplar fram på egen hand känns både som en evighet och som den kortaste tiden någonsin. Jag kan inte ha varit på väg särskilt länge, eftersom jag inte hinner bli särskilt hungrig eller törstig, å andra sidan sover jag upprepade gånger vilket tyder på att jag är ute en lång stund. Allt verkar bara röra ihop sig till ett suddigt minne. Det enda jag åter och åter får i mina tankar som om det hade varit för en sekund sedan är Lukes plågade ansikte när jag lämnade honom. Jag hade nog räknat med att det skulle vara svårare att ta sig fram. Grejen är att jag slutligen står framför en enkel port, inte en så gigantisk och imponerande som till Lukes ”hem”. Utan en liten, som en trädgårdsgrind, bestående av snirkliga metallstänger, som leder in i en grotta. Jag andas in djupt en gång, sen öppnar jag den. Det gnisslar lite om den och jag väntar några sekunder ifall det är någon fälla kopplad till den. Till min förvåning kan jag bara passera och jag börjar gå neråt i den mörka tunneln som följde grinden. Väggarna här ger inte ifrån sig något ljus och för första gången sedan jag hamnade i nedervärlden befann jag mig i totalt mörker. Även efter att mina ögon borde ha vant sig, så var mörkret så otroligt fullkomligt att jag inte kunde se min hand om jag höll den längre än 5 centimeter ifrån mitt ansikte. Fyra gånger var jag nära att ge upp och vända om. Men jag stod ut. Fortsatte. För att inte förlora modet helt och hållet började jag sjunga enkla melodier för mig själv, det första bästa som dök upp i mitt huvud. Sången var anpassad till min sinnesstämning – Gary Jules’ ”Mad World”. Jag tvingades le åt ironin i det. ”And the tears are filling up their glasses” min röst darrar men jag tvingar mig att fortsätta. Sjungandet hjälper mig faktiskt och jag känner mig inte lika ensam längre.
När jag inte kan komma på fler sånger, börjar jag prata med mig själv. Detta var bara en av mina och Olas lekar efter skräckfilmerna. Jag var på väg hem, någonstans i mörkret lurade Ola, men inga riktiga faror. Mina fötter verkade hitta sin väg helt själv, som om något osynlig (självklart, allt var osynlig i detta mörker) makt drog mig till sig, som om mitt undermedvetna kände till vägen. Jag stannar till när jag plötsligt bländas av ett starkt ljus. Oavsett hur mycket jag blinkar och försöker vänja ögonen, så förblir det kraftigt vita ljuset ogenomträngligt för min syn. Jag rycker på axlarna för mig själv och går rakt in i ljuset. Jag hade kanske väntat mig att hamna i ett rum igen. En stor sal. Det är svårt att beskriva var jag hamnade. Det är som att befinna sig bortom tid och rum. Det fanns inga avgränsningar i form av väggar, jag kunde inte ens avgöra var jag själv just kom ifrån. Överallt var det ljust, men inte det milda ljuset som hade funnits på den stora ängen, utan ett starkt, skärande ljus. Som att jämföra ett levande ljus med det starka vita ljuset på ett sjukhus. Två steg ifrån mig svävar något i luften, knappt större än min handflata. Jag rör mig försiktig mot föremålet, det känns overkligt att sakna golvet under fötterna och ändå kunna röra sig normalt. När jag kommer närmare ser jag att föremålet är en ädelsten. Den verkar vara svart och genomskinlig på samma gång, det liknar inget jag har sett hittills. Utan tvekan var det Lukes kristall! Lättat tar jag den i mina händer och förvånas hur varm den är mot min hud. I samma stund som jag rör vid den, får jag en insikt, som om kristallen hade viskat till mig. Denna sten härskade över själarna. Alla själar som någonsin hade vandrat på jorden. Maktkänslan var omöjlig att förklara! Jag insåg också något annat. Själarna befann sig inte endast på ängen som jag tidigare hade trott, heller inte bara i helvetet. De fanns överallt omkring oss i världen. De genomsyrade allting – marken, luften, allt… det kändes som om världen bestod av själarna och jag hade makten över dem. Makten över hela världen. Mina tankar avbröts av ett flimmer runtomkring mig och tre kroppshyddor formas sakta ur dessa, två män och en kvinna. Alla tre har vingar och är slående vackra på olika sätt. I den ena känner jag snabbt igen Chronos som mönstrar mig road och med ett uppdraget ögonbryn. ”Så lilla Sofie lämnade Lucifer trots allt för att komma till oss…”