På den gröna gräsmattan som skiftade till släta platta klippor stod ett ståtligt hus. Vitt, som i princip alla andra hus i kvarteret, men detaljerade fönster. En vacker villa med andra ord. Innanför de två fönstren på husets högra sida blinkade det ljus, från blått, till grönt, vitt, blått, vitt, rött.... Teven var på innanför och en mamma satt och strök över en adopterad sons krulliga svarta hår. Sonen stirrade med vidöppna ögon på den blinkande teven och störde sig inte på att mammans släta fingrar rörde toppen av miljoner krulliga hårstrån. Den rullade tystnaden bromsade då en dotter ropade starkt på mamman.
Och där kommer jag in. Förlåt för att jag avbröt er dramatiska sagostund, men låt oss ta det från mitt perspektiv. Jag ser ingen anledning att se från den goda sidan just nu men jag behöver mammas hjälp. Nu tar vi min saga, och den börjar här.
Nästa morgon vaknade jag utan tunga ögonlock eller nån alls värk i huvet. Vilket var onormalt för mig som brukade somna onödigt sent och slå i huvudet minst en gång per natt.... I sömnen! Det sken in ett gult ljus bakom rullgardinens spetskanter. Solljuset träffade spegeln på andra sidan av det perfekta rummet och bländade mig i ögonen. Jag reste mig fort och täcket rasade ner på det rena nylagda trägolvet. Jag gick smidigt fram till spegeln och upptäckte att jag äntligen hade en bra hårdag. Det blonda håret följde sina regler och låg rakt ner över öronen och höll benan rak. På natten brukar varje hårstrå ha nåt slags party och tova ihop sig med varandra, men det verkade som varenda hårstrå hade en lugn natt. Hm... Detta var bara början på en bra dag.
YOU ARE READING
Bara inte tillräckligt
ActionAnne är ny i klassen som dem flesta andra. "Hon gav mig blicken som fick mig att förstå" Anne och Sybil blir mer än vänner, senare råkar en av dem ut för en olycka och livet går på spel.
