Bara inte tillräckligt

Kapitel 2

Efter frukosten gick jag flera skrämda varv i huset. Jag kollade under den svarta hörnsoffan, bakom den stora platteven, runt alla prydnadskuddar i huset som hade färgskalan vit till svart. Mobilen var borta. Och när det hände var det den stunden då jag mest fruktade.
- Hallå, kan någon ringa min mobil?... nej den är död... Men jag lovade att messa Sybil efter frukosten! utropade jag från övervåningen. Jag tog några extra andfådda steg fram och tillbaka över vardagsrummet på övervåningen innan jag for ner för trappan igen.
- Oftast när du tappar bort din telefon så ligger den på något simpelt ställe du inte har kollat på, sa mamma plötsligt och tuggade i sig en sked med grova havreflingor. Jag stack fram huvudet bakom väggen.
- Eeh, va? sa jag och såg oskyldig ut.
- Kolla i väskan, sa mamma med sörplande röst och pekade med skeden mot hallen. Jag sneglade över axeln och såg hur väskan låg där helt orörd. Sen försvann jag på en bråkdels sekund. Golvet var halt så jag gled fram mot hallen som var full med skor och jackor. Jag halkade ner på knä precis framför den vinröda ryggsäcken och drog hastigt upp dragkedjan till yttefacket. Där låg den. Jag hatade att ge mamma beröm. Fanns det ingen väg som man inte behövde passera köket för att komma upp på övre våningen? Nej, typiskt. Inga hemliga genvägar eller mystiska tunnlar i denna villan inte. Jag gick med raska steg in i köket och kunde inte låta bli att möta mammas blick. Hon höjde på ena ögonbrynet och hindrade sig att bli nöjd. Sedan flinade hon och skakade på huvudet.
- Denna gången ja.... mumlade jag medan jag fortsatte gå mot trappan.

När mobilen hade laddats upp så hade mobilen märkt att Sybil hade ringt tre gånger. Jag klickade snabbt på numret och gick tvärs över sänghålan.
- Åh hej förlåt, min mobil var död.... Och borta, började jag innan hon ens sagt hej.
- Ja det var mina två teorier, mumlade Sybil, och man hörde att hon inte hade haft en bra morgon plus en okej hårdag.
- Och vad var den tredje? undrade jag oseriöst.
- Jaa... Att du blivit överkörd av en traktor när du försökte ta dig till fots hit. Nu lät Sybils röst bekant igen.
- Ja det var nära... sa jag och flinade för mig själv.
- Men ska vi ses utanför den nya skolan då? frågade Sybil medan hon höll på med pappersprassel.
- Aa visst, ses, mumlade jag och la på luren utan något hejdå till svar.