Bara inte tillräckligt

Kapitel 3

Vi gick med retsamt långsamma steg fram över de tomma mulna gatorna. När jag gick själv brukade jag gå så snabbt jag kunde och ibland springa, för all väntan på att komma fram till målet var meningslös när man var själv. Jag skickade över den iskalla läskburken till den vänstra lediga handen för att inte börja frysa om fingertopparna. Sybil hade sitt bruna hår, som skiftade till en blond ombre, uppsatt i en hög ihopslängd hästsvans. Så fint hår kunde man bara drömma om.
- Så du tror att din mamma tycker mer om Anton.... Sybil tog en klunk fanta, att hon gillar honom mer? frågade Sybil och blinkade ansträngt med de bruna ögonen. Jag tvekade en sekund.
- Ja... Eller alltså jag har för mig att mamma sa när jag var mindre att dem yngre är mer värda? sa jag och kände hur Sybil skrattade inom sig.
- Tror du ärligt hon sa det? frågade hon och flinade. Jag tittade bort och gav ifrån mig ett ljudlöst fniss.
- Jag kan ha drömt det också.. mumlade jag och skrattade för mig själv. Sybil stönade och boxade mig på sidan av armen.
- Vad? frågade jag och försökte se oskyldig ut med kunde inte låta bli att flina lite.
- Här går jag och pratar med dig om dina teorier och känslor och sen säger du att det kanske var en dröm? utbrast Sybil fast hon var inte arg på riktigt, hon hade humor i rösten, det hördes.
- Kanske sa jag, la jag till och smackade i mig några droppar Cola.
- Kanske, instämde Sybil. Men ändå, du slösar min tid.
- Ahhha, visst! Du hade inte klarat dig utan mig! Vi är loooonely! Minns du? rabblade jag och lutade huvudet tills det tog stopp.
- Nä, inte riktigt..
- Vem annars kan du va med?
- Ja, jag kan ju leka med stenen där borta, mamma, pappa.... Sybil skrattade åt sig själv.
- Öhhö! stönade jag. Vägen började ta slut och övergick till en stenig nertrampad stig.  Det var mosstapiserade trädstammar med lövtäckta grenar och marken var full av ormbunkar som vajade fram och tillbaka i takt med vindens slag.
- Jag kommer sakna detta.. sa plötsligt Sybil sorgset och suckade. Jag formades direkt till ett frågetecken.
- Vad talar du om nu? Jag kommer inte rymma iväg nån stans vet du? sa jag undrande och tittade nyfiket på Sybil för att förstå va hon menade.
- Men jag ska.