Bara inte tillräckligt

Kapitel 4

Jag fick inte fram nåt ord genom de förbluffade stämbanden. Vad skulle jag säga nu? Vad exakt menade Sybil med att hon ska? Att hon ska rymma iväg nån stans? Detta var för många frågor som inte hade fått något svar. Skulle Sybil flytta?
- Va? fick jag fram och tittade rakt fram medan jag försökte undervika att snubbla på stenbumlingarna som gjorde stigen bucklig.
- Förlåt! mumlade Sybil och försökte fånga min blick. Men den skulle inte få fångas förens jag hade fattat helt och hållet vad som menades med de tre tomma orden men jag ska.
- Nej? Jag tänker inte förlåta dig på nåt sätt, vad nu det var du bad om ursäkt för.. Förens du har förklarat för mig exakt vad det är du menar! sa jag och kom på mig själv för att ha höjt rösten. Jag var tvungen och vrida huvudet för att se hennes ansiktsuttryck. Jag hade nästan ilska inom mig. Men.. Sybil hade en ledsen min i ansiktet. Ögon tittade neråt, munnen, hon bet sig i läppen och lät en hårslinga hänga längst med ansiktets centrum. Sedan tittade hon upp med en uttryck jag aldrig hade sett förut. Men det var lätt att tolka den här gången.
Hon gav mig blicken som fick mig att förstå. Sybil skulle flytta. Långt från Gamla makarens torg. Jag ville inte ens tro det.
- Nej Sybilina Terroz, nej, lämna mig inte här! Vi har ju precis börjat på denna skolan! Du kan inte flytta nu, alltså jag.....
- Anne, Sybil avbröt mig. Mamma har fått ett arkitektjobb i Österrike... Vi måste åka, det är bäst för vår familj.
- I Österrike?! jag skattade till. Åh gud Sybil! Jag trodde ju du talade sanning, sluta skämta om sånt här, man blir rädd! sa jag och lugnet kom tillbaka med fart. Men Sybil såg fullt seriös ut fortfarande. Åh nej. Hon skojade inte alls. Men... Mitt leende försvann och jag vände på klacken och gick med långa starka steg över vägen som en gång hade varit en glad lyckoväg. Men nu.. Bara ful och tråkig lerig... Utan lera. En hopplöst livlös väg av asfalt. Jag lämnade Sybil där på stigen. Jag ville inte titta bak, men kände ändå att hon bara stod där stilla, tyst utan några skuldkänslor. Jo, förästen. Hon hade nog fullt med skuldkänslor. Hon kände sig nog väldigt illa till mods över att hon skulle lämna mig. Tårarna trängde fram. Jag vände mig om och tvärstannar. Sybil stod kvar och hade rödsprängda ögon. Jag sprang tillbaka mot min ensamma bästis och stönade av gråt. Sybil omfamnade mig med en ström av trygghet som fick mig att gråta ännu mer.
- Jag vill inte, jag vill inte... upprepade jag och bet mig i läppen för att vara ljudlöst ledsen. Sybil klappade mig skakigt över kinderna och mumlade nånting jag inte hörde. Ett liv utan Sybil fanns inte.