Fuck you, Enestad.

Kap 1.

17 oktober 2015.

- Junis perspektiv -

Med den skrikiga ljusblåa mössan som mamma hade gjort, som hon då tvingade på mig, mina svarta jeans, min vita långärmade tröja och med min gråa hoodie över. Gick jag med slöa steg, påväg till pappas kafé. Det var tisdag och väldigt kallt ute.
När jag andades formades små rökmoln framför min mun.
Efter som hade känt som en evighet i min takt, så var jag äntligen utanför pappas kafé. Jag öppnade dörren och direkt när jag kom in så kände jag den sköna varma värmen och jag huttrade till och tog av mig mössan.

"Juni."

En välbekant röst sa mitt namn och jag vände mig om och mötte en leendes Lovisa.
Jag log tillbaka och gick fram till henne och gav henne en kort kram.

"Var har du din pappa då?"

Frågade hon.

"Han hade annat att göra, så han sa att jag kunde hoppa in"

Svarade jag och skrattade lätt.

Hon log större.

"Bara kul ju. Kom här! Du måste ha ett förkläde"

Sa hon glatt och greppade tag om min arm och drog min in bakom disken.

-

Klockan var nu närmare nio på kvällen och jag hade varit här sen klockan sju på kvällen så tröttsamt tog jag på mig mössan igen, sa hejdå till Lovisa, öppnade dörren och mötte motvilligt den kalla luften igen.
Gatan var precis framför mig och precis när jag tänkte gå över, så när jag precis stod vid kanten av trottoaren så kom en moped snabbt körande förbi mig så att allt vatten som la på kanten stänkte ut över hela mig. Vafan?
Jag suckade frustrerat. Personen kan väl se sig lite för?
Jag såg att personen på moppen stannade en bit bort, gick av den och joggade bort till mig.

"Shit förlåt, gick det bra?"

Hörde jag en killröst säga. Irriterat tittade jag upp men förvånandes av min syn. Killen såg oväntat bra ut. Han hade ett smalt huvud, väldigt tydliga käkben, chokladbruna ögon, ljusbrunt fluffigt hår.

Jag glömde för några sekunder var jag var där och skakade på huvudet.

"Eh ja. Det var bara lite vatten"

Svarade jag, mycket mer snällare än vad jag tänkte svara. What? Vad hände precis?

"Det var verkligen inte meningen"

Fortsatte killen och jag tittade ännu en gång upp på honom där jag hade stått och suckat och muttrat av mina blöta och kalla kläder.

Min irritation sjönk lite på något vis. Jag är egentligen en sån person som lätt blir irriterad när någon förstör för mig asså så.

Jag suckade högt.

"Det är okej. Jag lovar. Bara lite blött"

Svarade jag och ryckte på axlarna.

"Okej... Hade"

Sa killen tillslut och började jogga till sin moppe igen.
Jag följde varenda steg han tog. Jag tittade på honom ända tills han var utom synhål med sin moppe. Varför fick jag sån konstig känsla? Att jag kommer träffa honom igen?

*

För om Juni bara visste. Att detta var kvällen som förändrade hennes liv. Om hon bara visste hur rätt hon hade om att träffa honom igen. Om hon bara visste hur snabbt & hårt hon skulle falla för honom. För redan. Redan den kvällen, så kände hon något. Väldigt lite.