Medvetande

II

Är det såhär det ska kännas? Utfryst, sitta helt ensam och längta tillbaka? Isåfall är det inte kul. Jag saknar mina kompisar så grovt och jag vet inte ens om de känner likadant. Är det såhär "Gud" straffar mig? Eller snarare livet. Gud existerar inte och kommer aldrig göra det. Det är så jävla löjligt att ge sitt liv till nåt som inte existerar. Luft! Varför skulle man göra det? Att se sin bror anknyta sig till en icke exiaterande människa var sorgligt. Men det skulle jag aldrig kunna säga till honom. Vill inte att han ska bli sårad mer än vad han är. Hans död tog nog ganska hårt på honom. Även fast han inte visar det vet jag att han gråter innombords och sörjer fortfarande på sitt sätt. För det är något vi aldrig kommer kunna rymma från. Livet är inte så lätt som man tror. Det är inte så lätt att gå i sjuan och försöka vara sig själv trots alla andra, inte så lätt som jag trodde. Nash och hans kompisar i sjuan, som idag går i åttan, verkade leva livet. De var alltid så avslappnade och skolkade, gick ner till centrum ibland och hängde på Nova.

Vad ska en ensam tonåring utan tro, hopp och kärlek göra?

Jag nämner inga namn. Nash är då ett annat namn för killen jag gillade i sexan.//V