Jag fattade inte först. Jag fattade inte hur det kändes att vara "Broken-hearted". Iallafall inte av en kille.
Jag tyckte att det var fjantigt när alla tjejer skrev om hur ont det gjorde och hur mycket de fortfarande saknade killen trots att han sårat henne. Innerst inne skrek jag åt de att släppa taget, vad var det för fel på dem? Aldrig att jag skulle kunna gråta över en kille! Eller?Nu plötsligt förstår jag. Jag vet. Jag vet att det gör ont som fan. Jag vet att man längtar tillbaka.
Jag vet hur det känns. Jag har känt det. Jag känner det. Och helvete vad ont det gör.
Jag skällde ut honom. För att han försökte. Och han bad om förlåtelse. Han försökte göra något bra. Han menade inte att såra mig.Men han ljög. Det känns. Det gör ont.
Helvete vad det gör ont.

DU LIEST GERADE
Medvetande
SonstigesTankar o sånt skit i komplicerad form. Säkerligen skum och dålig. Mina tankar och åsikter. Varning för hat. Uppdaterar när jag känner för det. AnonymousM