Medvetande

III

Det finns inget kvar. Allt är dött och försvunnet.

Jag kan inte förmå mitt hjärta att sluta känna. Att känna alla dessa känslor äter upp mig inifrån.

Jag får ont i magen, hjärtat svider och all min vardagliga kraft tycks försvinna.

Jag känner mig svagare. Jag är svagare. Hur fan hände detta?

Korridorerna med alla människor får mig att känna mig liten och osynlig.

Det går på vana. Inte göra sig till. Inte prata med andra personer såvida det inte uppfattas oartigt.

Alltid undvika alla andra. Vara smidig och snabb likt en katt.

Försvinna bland alla andra. "Stå inte ut" skriker rösten inuti mig. "Gör dig inte till".

Ignorera allt flams och viskande om mig. Låtsas att man inte hör.

Att jag inte bryr mig och inte tar åt mig. Låta de tro att jag inte kan känna smärta över deras kommentarer.

"Du har redan gjort dig till".

Om de bara visste. Jag är inte stark  eller känslokall någonstans.

Att jag bara målat upp en fasad som sakta men säkert fallerar. Orkar inte hålla den uppe mycket längre till.

Låta deras ord fastna i min hjärna och ta åt sig. Låta gamarna komma.

Snart har de något nytt att fnissa och sprida rykten med. Om freaket.

Freaket som inte pratar med någon förutom enstaka lärare.
Som aldrig tycks vara glad.

Som Säkerligen inte har några kompisar. Vem skulle vilja umgås med freaket?

"Missfoster".