Jag älskar dig<3 (Zayn Malik fanfiction) ~AVSLUTAD~

Kapitel 22

Kapitel 22.

Minnas Pov.

Jag kände tårarna rusa ner för ansiktet, och hur snyftningarna skakade hela kroppen.

"Shh, det kommer att bli okej" tröstade Zayn mig, men även han hade röda ögon, och såg ut som han skulle börja gråta när som helst. Och detta fick mig såklart att börja gråta ännu mer.

"Hur vet du det, Zayn? Tänk om något allvarligt har hänt" sa jag och Zayn svarade inte på detta eftersom vi båda visste att det var något allvarligt...

Zayn parkerade snart bilen och vi rusade in till sjukhuset.

"Aiden och Doniha Malik?" Sa Zayn till, killen bakom disken. han kollade upp mot oss, innan han slog in namnen i hans dator.

"Är ni anhöriga?" Frågade han och vi nickade båda, som svar "Våning tre, sal 25" sa han och pekade bort mot trapporna.

"Tack" sa jag innan jag och Zayn sprang upp för trapporna och till sal 25. Vi stannade framför dörren, och såg Zayns mamma, pappa, och systrar sitta på stolarna, vid väggen.

Trisha ställde sig direkt upp när hon fick syn på oss, och drog genast in mig och Zayn i en kram.

"Vart är han? Mår han bra? Och Doniha, mår hon bra?" Frågade jag, och höll Zayns händer hårt, i mina egna, skakande händer.

"Doniha mår bra, hon har en bruten arm, men annars är hon okej" började hon och jag kände mig lättnad att hon mådde bra, fast ändå mer orolig för Aiden.

"Och Aiden?" Frågade Zayn och vi kollade båda på Trisha medans hon ryckte på axlarna.

"Vi vet inte.. Han togs till operationen nästan direkt.. Och vi har inte fått någon information." Sa hon och jag la mitt huvud mot Zayns bröst, och la mina armar runt hans midja, medans jag grät, kraftigt.

Zayn la båda sina armar runt min midja och drog mig närmare honom medans han la sitt huvud i min nacke. Vi stog så i några minuter och tröstade varandra.

Vi satte oss snart ner i stolarna, och satt bara och väntade på att doktorn skulle ge oss lite information.

~*~

Några timmar senare hade Zayns familj gått, eftersom klockan var så mycket och tjejerna hade skola imon, eller idag.. Doniha hade också åkt hem, eftersom hon kände sig mycket bättre, och inte hade några allvarliga skador.

Zayn hade för nån timme sen somnat, med sitt huvud mot min axel, fast jag var för rädd och stressad för att äns tänka på sömn.

Det gick tio minuter och jag hörde snart steg komma hitåt och jag kollade upp, och hoppades att det var en doktor som hade information om Aiden.

Men det var det inte.. Utan bara en patient.

Det gick tjugo minuter till innan jag hörde en kvinnlig röst.

"Är ni här för Aiden Malik?" Frågade hon och jag hoppade genast upp med en nickning och lyckades också väcka Zayn, som också ställde sig upp.

"Är han okej?? Snälla säg att han mår bra" sa jag och kände igen hur oron började stiga.

"Det beror på... Han kommer att bli bra, men han har ett stort jack i panna, som vi lyckades att sy ihop, han fick också en smäll vid revbenen, men med lite medicin kommer allt att bli bra. Annars är det bara lite blåmärken och så, så han behöver vila mycket men han kommer att bli precis som förut!" avslutade hon, och jag kände en stor lättnad, men kände mig ändå väldigt panikslagen av att min lilla baby har ont.

"Kan vi se honom?" Frågade Zayn, och hon nickade.

"Han sover fortfarande, och han kommer behöva stanna här, eftersom han fortfarande är så liten, och vi behöver kolla så allt är bra med honom och så." Förklarade hon och Zayn nickade förståeligt.

Hon visade vägen till ett rum, innan hon lämnade oss. Jag öppnade dörren och såg honom ligga i en spjäll säng.

Det kändes nästan som mitt hjärta bröt av synen och jag kände genast hur tårar började formas i ögonen. Jag kollade upp på Zayn, som också han hade tårar i ögonen.

Jag snyftade till, vilket fick Zayn att dra in mig i sina armar och höll mig hårt mot hans kropp.

"Shh, han är okej! Allt kommer att bli bra" tröstade han mig, och jag tvinade mina armar runt hans kropp.

"Mm, jag vet" sa jag och han kysste mitt hår.

Vi satte oss på stolarna bredvid sängen, och det tog bara några minuter innan Aiden vaknade och började gråta, kraftigt.

Jag tog genast upp honom och satt honom i mitt knä, medans jag vaggade fram och tillbaka.

"Shh, gråt inte, allt är bra" tröstade jag honom och han lugnade snart ner sig och kollade upp på mig med stora bruna ögon.

"Hej baby" sa jag med ett stort leende, och kysste hans kind. Vilket fick honom att le stort mot mig och hålla hårt i mina fingrar.

Zayn la ena armen runt mig, och kysste också Aiden kind.

Jag andades ut, och kände hur all stress och panik lämna kroppen, jag log upp mot Zayn och lutade mitt huvud mot hans axel, han kysste min panna och tog bort en hår slinga som fallit över mina ögon.

Jag log ner mot Aiden, och kände mig väldigt lycklig..

Jag hade världens bästa 'man' som inte bara är min 'make/man' utan också min bästa vän, som känner mig bättre än vad jag känner mig själv..

Och så klart min underbara son, som jag älskar av hela mitt hjärta.

Jag drog en hand genom Aidens hår, och kysste Zayns kind.

Ja, jag är väldigt lycklig..

-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/-/

Kapitel 22:D

Hoppas ni gillade det!!

Och kommentera, eller rösta.. (Om ni vill!!) :)

(Inte 'rättat'!!)

~ =]