Determination? [[Underfell Story]] (swedish)

3

Min blick svepte upp mot Papyrus ansikte och granskade det noga, som om det vore den sista gången jag såg honom, innan jag svarade med att sätta mig lugnt på stolen bredvid mig och kolla förvirrat på honom.

Han satte sig varsamt på en utav de mörkbruna stolarna med ett knarr och tittade allvarligt på mig.
"Sans, när åt du senast?" Frågade han mig lugnt, för lugnt... Hade någon läkare varit och tittat på mig? Var jag döende?
Jag kom på mig själv med att kolla honom i ögonen, vilket inte var tillåtet. Samma sekund som jag kom på mig själv med att kolla honom i ögonen så kollade jag snabbt ner mot det buckliga bordet igen.
"Förlåt chefen.." mumlade jag, innan jag fortsatte snabbt där efter "Ehm... Jag har inte behövt äta, min HP har inte gått ner.."
Han kollade besviket på mig, men det var något mer i hans blick. Jag hade inte upplevt den blicken förut. Jag tror folk kallar det... Oro?
Jag blev rädd, såklart så var min första tanke att jag var i trubbel.
"När var senaste gången du sov, förutom nyss då" Frågade han, fortfarande för lugnt för att vara Papyrus.
"Jag minns inte" mumlade jag, tillräckligt högt för att Papyrus skulle höra.
Jag tittade ner i bordet och väntade på en exploderande smärta, som var orsakad av ett slag i skallen. Inget slag kom och jag tittade upp, han såg väldigt onöjd ut. Han tittade mot frukosten och såg ännu mer onöjd ut.
"Det är kväll nu Sans". Vid de orden sjönk jag ner i min allt för stora jacka.
Jag gled ur stolen och gick fram till frukosten för att slänga undan den.
"Sans, nej." Sa han en aning strängt, jag backade undan från frukosten och tittade ännu en gång frågande på honom.
"Nej?" Frågade jag kort.
"Nej, jag gör maten ikväll. Gå och lägg dig nu så väcker jag dig när den är färdig" sa han medan han pekade mot trappan.
"Okej chefen" sa jag kort och började gå iväg mot mitt rum.
Vad hade egentligen hänt med honom? Var det enda jag behövde göra för att han skulle bry sig om mig att låta bli att vakna i en vecka? Jag skrattade av ironin - han som annars brukar bli vansinnig om jag ens tar en tupplur i 30 sekunder när jag inte borde.
Jag slängde mig på den vit-gröna madrassen, som jag kallar för säng, och blundade.
Bara blundade.
Jag kunde inte somna, men det var så härligt att bara ligga där och blunda.
Efter att ha blundat så ett tag, så kände jag hur sömnen la sig försiktigt över mig.

Jag vaknade av att något skakade mig häftigt. Jag blev skakad i luften. Jag öppnade långsamt ögonen, bara för att se Papyrus framför mig.
"Sans! Du har knappt rört din mat!" Skrek han i mitt ansikte. Jag borde ha förstått att den lugna skulle ha försvunnit förr eller senare.
Jag sneglade ner mot golvet där en tallrik med spagetti stod.
"Förlåt chefen, jag drömde mig bort där lite" Sa jag och skrattade tyst åt mitt egna myyyycket dåliga skämt.
"SANS INGA MER DÅLIGA SKÄMT SA JAG JU!" skrek han medan han kastade ner mig hårt på golvet.
"Förlåt chefen" sa jag med samma leende som alltid.
Han tittade på mig och gick där från arg till orolig (?).
"Vi ska gå till Alphys idag, för att se så du inte är sjuk eller så. Du har bettet dig ganska konstigt på sistone..." Sa han oroligt, men fortfarande ett sting av hans irritation i rösten.
"Okej bossen, jag går och gör frukost" Sa jag och började ställa mig upp.
Jag kände en spark i magen och jag flög tillbaka till min madrass.
"NEJ, ÄR DU DUM ELLER?! JAG GÖR FRUKOST, DU ÄR SJUK!" Skrek han gällt åt mig.
"Okej okej chefen, jag gör inget." Sa jag och försökte att inte sucka. Jag hade gett allt för en lugn Papyrus just nu, bara en liten stund...
Papyrus gick raskt ner till köket.
Jag satt kvar på den mögliga madrassen och bet på mitt hundhalsband. Jag vet inte varför jag gör det om jag ska vara ärlig - men det är tillfredsställande.
Folk tror säkert att jag skäms över det, men jag tycker faktiskt att det är lite sött. Genom att jag har på mig det här så gör jag Papyrus så glad, dessutom så visar det att han bryr sig om mig.
Jag har aldrig riktigt tänkt på mig själv som Papyrus ägodel dock, men jag håller min respekt för honom och... Slavar runt? Ja, ganska säker på att man skulle kunna kalla mig för en slav i detta tillfället.

Papyrus kom ganska snart upp med en toast. Jag smakade på den, den gav mig kväljningar så fort jag luktade på den. Men - på något sätt så lyckades jag äta upp hela medan Papyrus tittade stolt på mig. Nja, mer jag-är-så-duktig stolt. Men - jag är glad om han är glad

Vi höll på att gå till Alphys, eller rättare sagt: Papyrus gick medan jag satt på hans rygg. Jag lät mina armar hänga ner över hans bröst medan han höll i mina ben för ryggen, ett klassiskt sätt att bära någon på ryggen helt enkelt. Papyrus mumlade något om glöd och öga och knackade tre gånger på dörren. Samma sekund som jag lyckats få mitt öga att lysa sina mörkröda gnistor så öppnades dörren med en smäll.