Determination? [[Underfell Story]] (swedish)

2

[[Papyrus perspektiv]]

Jag vaknade hastigt av mitt alarm klockan 6 på morgonen och kände doften av ägg och bacon från köket. Jag satte flummigt på mig kläder och kollade mig i spegeln, fokuserade på mina två sprickor jag hade vid ögonen, de ända sprickorna jag hade. Jag fick de av Sans när han blev sur och sa ifrån, för första och sista gången. Jag hade slagit till honom med all min kraft så även han fått en spricka vid ögat, och han endast hade 1 HP kvar. Han ser inte ut att kunna få tillbaka den HP dessvärre, jag måste ha slagit till honom ganska hårt. Men han blev iallafall inte blind på det ögat också, vilket är tur. Det hade sett så dumt ut med två svarta hålor när han brukade gå runt med sina röda gnistor i ögat.

Jag gick ut i köket och det första jag märkte var hans säckar under ögonen och hans vita prickar istället för sina gnistor i ögonen.

Jag påminde honom och han fixade de igen, som om jag väckt honom ur en dröm. Jag satte mig ner vid bordet och tänkte, har jag varit för hård mot honom? Jag menar, han ler ju, men på senaste tiden har jag inte känt att det betyder något. Jag beter mig som ett as mot honom, men det är bara för att ha ska tuffa till sig där ute. Lära sig vad som han skulle få möta på i ett riktigt slagsmål, om inte värre. Jag var orolig för att någon skulle skada min onaturligt korta storebror. Jag har även gett honom ett hundhalsband där det står att han tillhör mig, så monster inte ska ge sig på honom.

Han kom med maten till mig och jag började äta medan jag drunknade i mina tankar.

När jag sedan ätit upp skyndade sig Sans att städa efter sig medan jag gick i förväg till min station.

Dagen gick som vanligt, några idioter utmanade mig så jag skadade de tills de hade 1 HP kvar och sprang iväg, ingenting ovanligt. Tills jag var på väg hem och märkte något konstigt. Sans gick vinglande på vägen och lutade sig mot något träd då och då för att hämta andan, som om han vore full. Tillslut föll han, under den sekund så hann jag att säga "Sans?" innan han låg på marken.

Jag sprang fram till honom och skakade honom. "Sans?!"

Jag kände hans puls. Den var normal, men han skulle lika gärna kunna vara en isbit just nu. Jag tog upp honom i min famn och började gå hem, försökte att undvika andra monsters frågande, och nästan lyckliga blickar på min väg.

Jag skulle lägga honom i hans säng, men den såg lite obekväm ut. Han var säkert skadad och behövde därför det bästa, så jag la honom i min säng. Jag la även flera filtar och täcken på honom, för att han skulle bli varmare. Varför var han så kall för? Hans jacka är varmare än hotland, och det är som att gå på solen där.

Jag satt bredvid sängen ett tag, tittade till hans temperatur och tänkte på vad som kunde vara felet tills jag märkte att temperaturen inte steg. Jag beslöt mig för att gå till köket och hämta några värmekuddar till honom. Jag värmde upp de med en kopp vatten i mikron och skyndade mig med dom tillbaka eftersom att de var något brännande varma. Jag la en på hans panna, en på magen och samt varsin på varje ben + arm.

Han började plötsligt skaka. Bara lite, men tillräckligt för att jag skulle märka. Han vred sig om i oro och såg ut att kunna explodera i vilken sekund som helst. Jag tog tag i hans handled, hans puls var fortfarande svag, men han var åtminstone hyfsat varm nu.

"Hej, Sans, vakna. Det är bara en dröm, okej?" försökte jag, men det bara fortsatte. Han kröp ihop och började gråta i sömnen.

Jag skakade på huvudet, stackars liten varelse. Han måste må sämre än vad jag tänkt mig.

Jag tog ner värmekuddarna till köket igen, eftersom att de troligen inte behövdes något mer, när jag hörde en stor duns från mitt rum.

Jag sprang in dit så fort jag kunde och såg att Sans precis hade använt några utav hans attacker i sömnen?! De var mycket starkare än han hade visat mig dessutom...

Jag klarade inte att se honom sådär längre och kröp ner i sängen bredvid och omfamnade honom. Hans attacker slutade, även hans skakande, och han bara grät.

[[Sans Perspektiv]]

Jag vaknade, men orkade inte röra på mig. Jag hade ont i hela kroppen och det kändes som att jag skulle spy av utmattning, om jag nu hade haft någonting i magen.

Tillslut bestämde jag mig för att öppna ögonen, och jag låg i Papyrus säng? Vänta, när somnade jag ens?? Innan jag hann att tänka på något mer så hade min instinkt fått mig att resa mig och bädda sängen efter mig, trotts all smärta och utmattning, och sedan börjat gått ner till köket. Jag orkade inte att tänka, så jag satte enkelt på Autopilot. Jag kände mig faktiskt lite piggare. Jag hade lagat Ägg och Bacon lagom till när Papyrus kom hem, då allt var framplockat. Papyrus hade tydligen varit och handlat, för han hade två enorma kassar i händerna.

"Sans!" ropade han medan han släppte kassarna och kastade sig in i mina armar efter en kram.

"Wow, ehm, chefen... Är det något som har hänt?" frågade jag överraskad, kastade han sig precis i mina armar?!?

"Sans, jag trodde du var död ditt Bonehead! Du har sovit i en vecka nu!" Sa Papyrus en bit ängslig.

Av de orden blev jag ännu mer överraskad. Har jag sovit i 1 vecka nä jag knappt kommer ihåg när jag somnade??

Jag tittade förvirrat ner i golvet och försökte koppla ihop bitarna, med samma fastlimmade leende som alltid. Jag kunde liksom inte få bort det, även när jag grät så var det kvar.

När jag inte svarade så slängde Papyrus en blick mot frukosten som jag gjort och suckade.

"Sans, vi måste prata."