Det var en regnig dag i Stockholm, Mustafa drog sin blå-bruna vindjacka tajtare mot sin kropp i hopp om att bli varmare. Han gick snabba steg mot skolans ingång. "Det är ju för fan Augusti, varför är det så jävla kallt?". Det hade varit en kylig och regnig sommar i år.
"Mustafa!" Sofia sprang lätt mot honom och kastade sig runt hans hals.
"Fy vad jag har saknat dig." Hon log så gulligt. Hon pussade honom på kinden och tog hans hand och gick mot ingången. Sofia var Mustafas flickvän. Hon hade spenderat den hemska sommaren i Mexico, hon var så snyggt solbränd. Han såg efter henne när hon rörde sig in i den stora vita byggnaden. Han mådde lite illa när han såg hur människor började springa mot lektionerna. Han gick mot sitt klassrum, Mentor; Mr. Adams. Han var väl okej, tänkte han innan han knackade på dörren. "Sen första dagen, bra jobbat."
Mr. Adams öppnade dörren och log, "Well, you know the rules." Viskade Mr. Adams i hans öra och Mustafa gick in i klassrummet med svansen mellan benen, la sig ner på golvet och gjorde 5 armhävningar, en för varje minut han var sen. Lektionen gick snabbt, Mustafa var i sina egna tankar majoriteten av tiden men hörde vilket skåp nummer han blev tilldelad, ett ståskåp som alla kallade det, på övervåningen.
"...and class dismissed".
Mustafa reste sig och gick tunga steg upp mot sitt skåp, han höll i sitt lås hårt, nästan så hårt att det gjorde ont. Han ställde sig och granskade sitt skåp, mittemot SO:n, han suckade och öppnade skåpet och slängde in sin vindjacka.
"Ursäkta..." , rösten var lika tyst och försiktig som en liten mus. Han vände sig om och såg en kort flicka. "Förlåt mig." Ursäktade han sig själv och flyttade undan, hon hade skåpet under honom. Hon var så liten och nätt, Mustafa kunde inte slita blicken från henne. Hennes leende var obeskrivligt , när han kom på sig själv med ett fånigt leende harklade han sig och sa "Sorry, men jag måste typ ta min väska..." Flickan reste sig upp och tittade in i hans ögon, hon hade glasögon, hon passade så bra i det. Hennes ögon var blåa med mörka inslag. De var vackra. Glasögonen skapade en illusion om att hennes ögon var större, men Mustafa tyckte hon var perfekt som hon var, även fast han inte kände henne. Hon nickade åt honom innan hon skuttade iväg. Hon lämnade en varm doft av vanilj efter sig. Han såg efter henne när hon försvann ner för trapporna. Hon var nog en av de finaste han sett.
