Linnea satt i sitt rum och stirrade intensivt på sin datorskärm. Hon ville skriva en novell, men hon hade inga idéer. Hon smällde igen datorn och suckade argt, "Jag kommer fan aldrig bli författare!".
Det knackade på hennes dörr och hennes tvillingbror klev in.
"Vill du plugga lite? Du har ju matte-prov imorrn."
Linnea tittade runt i rummet sedan reste hon sig och följde med hennes bror Viktor till köket. Han hade redan placerat alla böcker i storleksordning och alla blyertspennors längd på udden i ordning. Linnea och Viktor var två motsatser, även fast de var tvillingar. Linnea kallar Viktor A-barn för han har tydligen A i alla ämnen men enligt henne är hon ett B-barn och ett misslyckande pågrund av det, bara för att hon inte lägger ner sitt hjärta och sin själ ner i skolan är hon inte ett misslyckande, men det kommer att ta ett tag innan hon inser det.
"Okej, Linnea. Vad blir det?"
Viktor pekade mot en ekvation i matteboken. Linnea rykte på axlarna och lutade sig tillbaka. "Linnea!" fräste Viktor. "Jag kan inte! Jag kommer få F!" Sa hon i ett suckande. Viktor fnös och bläddrade, "Såklart du inte kan ifall du inte försöker!"
Linnea reste sig upp och gick ut ur rummet.
"Tintin..." Hon smög på tå genom huset. "Tiiintiiinn!" Hon sprang lätt mot den vita gamla katten som låg och sov. "MJAAAAAAUUUU"
Tintin var Linneas lycka i livet. Hon tänkte på Tintin dagligen, och saknade honom konstant.
Hon bar upp den fluffiga lilla katten och gick in på sitt rum. Hon stängde dörren och slängde sig i sängen.
"Mjau."
Hon öppnade dator skärmen och letade upp skolans gamla skolfoton. Hon skrollade igenom klasserna från året innan, 8A, 8B, 8C. Där stod han. Högst upp till höger. Killen med det fina håret, de fina ögonen. Killen som lade märke till henne. Han hette Mustafa.
