jag vet inte hur min titel nyss fick dig att känna. därför just dom tre orden är den största lögnen i mitt liv. men det är lugnt, därför jag är van. jag är van vid att må som jag mår.
jag är van med att varje dag vakna upp med samma känsla. den där känslan som ligger och gnager i mig. de svarta hålet som sakta men säkert suger ur all min livslust.
jag är van med att kolla i spegeln och se allt jag vill ändra. att ingenting som jag ser i spegeln duger.
jag är van att trycka ner tandborsten så hårt i halsen att jag kan få blåmärken. endast för att spy upp maten jag ätit.
jag är van vid att efter det svälta i tid som kan bli dagar. att jag måste äta max 200 kalorier och träna regelbundet.
jag är van att svimma efter att jag ätit för lite. frysa konstant.
jag är van med att inte kunna sova på natten för jag är för hungrig. eller att jag är alldeles för rädd för att vakna upp och känna att mitt liv är över.
jag är van vid att gråta mig till söms. där jag till sist svimmar eller somnar av utmattning. eller sitta bakom dörren vid toan, huvudet lutat i knäna och bara skrika.
jag är van att bara stå och stirra in i väggen i timmar. jag tappar uppfattningen om tiden.
jag är van vid att glömma saker efter någon dag bara för att jag inte kan fokusera på livet. jag låser ut vissa minnen för att fokusera på att leva.
jag är van med att när jag mår som värst, ställa mig i duschen. där jag antingen duschar i så varmt vatten att jag skollar huden. eller så kallt att jag blir blå.
jag är van med mina ärr på armarna. dom ärren som inte längre blir fler på armen för jag inte får plats. tröjorna räcker inte. så det blir på höften och låret.
jag är van med att ligga i sängen, vid 3 på natten. undra om jag borde göra det jag tänkt på så länge. ge upp. men jag är för feg.
jag är van vid ångesten som skär inom mig. ångest över att inte vara henne, ångest över att jag inte gjorde det, ångest över att jag inte lever upp till andras förväntningar.
jag är van vid att springa rakt ut. till en slog eller någon annan plats där det inte finns någon. jag skriker och blir sedan tyst. har jag tur somnar jag. har jag ännu mer tur vaknar jag inte.
jag är van vid att smita ut under natten och dra till en kompis. sova över där och sedan komma hem halv 5 på morgonen för att min familj inte ska märka.
jag är van vid att önska mig ett nytt liv. där jag var kille istället. för dom får ju vara hur dom vill.
jag är van vid att se mina vänner leva livet och umgås. men jag ligger kvar i sängen, stirrandes i taket för jag inte har någon motivation. jag har ingen motivation för att leva livet. ingen motivation för att göra något jag tycker om. för vad spelar de för roll om hundra år?
jag är van vid att i timmar ligga och fundera över vad jag ska göra när jag blir äldre. ångest. ångest. ångest. ångesten tar kål på mig. förväntningarna. allt det mina föräldrar förväntar sig av mig. minst C i alla ämnen, skaffa jobb, skaffa lägenhet, moppekort.
jag är van vid att sitta på lektionen, gå ur fokus för att jag inte ätit eller sovit något. jag somnar under lektionen eller tappar så mycket fokus för att jag glider bort i mina tankar om hur jag kan ta slut på mitt lidande.
men jag kan inte skicka över problemen på någon annan. såsom Nick gjorde.
men, ibland kommer det en dag då jag är taggad på livet. då jag drar ut och umgås med ett gäng. då jag känner motivation för att skapa musik, för att träna och för livet. allt går bra. jag sitter inte längre och stirrar in i väggen. jag spyr inte upp maten eller duschar extra varmt. för en gångs skull är det bra.
tills på natten. när jag försöker sova. jag vänder på mig men hur jag än gör kan jag inte sova. jag tänker på honom, killen som jag inte kan glömma. jag tänker på att min kropp inte duger till. att mitt liv inte har någon mening. hur går jag vidare? för vid den tiden, vid 4 på natten. tar mina demoner över igen. och jag vet inte hur länge jag orkar hålla emot.
det enda som hjälper mig är musiken. det är de enda som finns där för mig.
men de är lugnt. jag är van vid det. det är ändå bara jag.
