Felix's perspektiv
Jag följer sjuksköterskan till Ivorys rum och jag känner hela tiden hur tårarna hotar, men jag får inte gråta. Måste vara stor och stark. När jag kommer in i rummet ligger hon i sängen med ett vitt tunt täcke över sig. Hon ser död ut. Hon är väl inte död?! Nej, dom sa väll att hon mådde bra? Kommer inte ihåg. Allt är så förvirrande.
En tunn slang i hennes mun, ner i halsen. Bredvid hennes huvudända en apparat med en kurva som visa hjärtslagen, och så respiratorns tunga, taktfast pysande. Hon är vit i ansiktet. Hon ser så liten och smal ut. Kvällssolen lyser gult genom fönstret, målar en rektangel på väggen. Jag vill ha ett besked som jag inte kan få. Frågan som jag inte vågar ställa kan de ändå inte svara på. Inte än. Jag vill gråta men jag kan inte. Gråten spränger i mig, värker och bränner som en böld som vägrar brista.
Den rödhåriga sjuksköterska som jag kommit in med lägger sin hand på min axel. "Vill du stanna här i natt? Det finns ett rum här intill, där kan jag köra in en brits om du vill vila lite. Vi har rätt fullt här, så någon riktig säng kan jag inte bjuda på, men du är chockad och skulle må bra av att sova ett tag. Du kanske kan få något lugnande så du kan slappna av. Jag kan väcka dig om det inträffar nån förändring." Förklara hon lugnt. "Förändring?" Frågar jag och ser lite förvånat på henne. "Ja. Med Ivory eller med barnet, menar jag" Hon drar fram en stol och sätter sig bredvid mig. "Jag förstår att du är orolig över Ivory. Och att det är jobbigt att bara vänta och se. Men det finns inte så mycket mer att göra just nu. Hon är väl omhändertagen, vi gör allt vi kan. Och hon hade inte längre några blödningar i hjärnan, det är ju positivt. Jag måste ju ändå vara ärlig och säga att det kan tillstöta komplikationer, men hon är stabil just nu och det är en stor fördel för både henne och barnet. Jag tror att hon klarar det här. Och det måste du också tro" "Jag vill inte ha barnet och om det på något sätt försämrar henne..." "Jag kan försäkra dig om att det är rena rama motsatsen. Jag tror att det gör Ivory starkare."
En stund senare kommer den rödhåriga sjuksköterskan tillbaka med en vit kapsel och en plastmugg med vatten. "Ta den här och försök sova en stund"
I ett par timmar ligger jag på rygg på en smal brits i ett långsmalt rum med diverse medicinsk utrustning. Jag har fått en mjuk kudde och gul filt som det står "Tillhör landstinget" på. Då och då faller jag in i ett lätt slummer, eller snarare någon sorts dvala, ett suddigt tillstånd mellan vakenhet och sömn. Vid halv tvåtiden kliver jag upp och går in till Ivory igen. Nacken är stel och öm och det värker i huvudet. En nattlampa lyser i hennes rum och respiratorns pysande har vuxit till ett väsande dån i nattens tystnad, en sovande drakes andhämtning. Jag sätter mig i fåtöljen igen, rör lätt vid hennes hand som ligger alldeles stilla på det vita täcket. "Du måste vakna Ivory. Du måste, fattar du?" Mina andetag är så tunga och djupa att det gör ont, ändå räcker inte syret. Det susar i öronen som när man är under vatten. "Jag älskar dig Ivory" Viskar jag. Den rödhåriga sjuksköterskan kommer in genom dörren. "Jag tyckte att jag såg dig slinka in här..kunde du inte sova?" Utan att vänta på svar rätar hon på ryggen och går och kollar påsen med Ivorys dropp, vrider lite på det lilla hjulet så att dropparna kommer tätare. Sedan kikar hon in i Ivorys ögon innan hon vänder sig mot mig igen. "Hon kommer nog vara borta ett tag till. Fast du kan ju sitta här ändå, om du vill. Om det känns lättare. Och ja, juste. Jag har försökt att få kontakt med både dina och Ivorys föräldrar men har inte lyckats få tag i någon utav dom"
**
ni är så obeskrivligt underbara.
Btw; vem tycker ni är snyggast i skam??
För mig är det lätt Even(bild där uppe), alltså huuur snygg?
