Psykopat

| Kapitel 1 |

Detta är HappyIsHere bok inte min egen.
Översatt från engelska till svenska.
_____________________________

Jag visste att jag var dum men just detta ögonblick förstod jag att jag var för dum för mitt eget bästa.
En normal människa hade inte varit ute klockan 1 på natten.

Men, här är jag kollar på vägen som aldrig verkar ta slut.
Gatlamporna är inte till så mycket hjälp heller, dem lämnar människorna med sina fantasier. Och jag kan enbart fantisera om vad som kan finns här i mörkret.

Jag suckade och börja titta mig omkring. Allting var svart, husen närmast gatan kändes som att det var stora monster.

Åh, håll tyst Chanel och fokusera! Du är inte ens hemma än.
En rysning gick längst min rygg när en vindpust drog förbi mig.
Fantastiskt! Jag skulle inte valt en kortärmad tröja.
Jag tog upp mina händer till ansiktet för att slippa den kalla vinden. Jag var precis påväg att ta ett steg framåt, när jag hörde en röst gjorde att jag stelnade till.

"Shh.... om du börjar samarbeta med mig istället kommer du inte ens att känna något,"
Åter igen gick en rysning längst min rygg.
Vem som än pratade hade en len röst. Rösten lät så len och grov så för en kort sekund undrade jag hur han såg ut.
Jag trodde att rösten pratade till mig tills jag hörde en annan röst . En kvinnlig röst för att vara exakt.

"Nej, Vitale... snälla jag komm- "
"Sa du mitt namn precis? Hora, jag trodde att jag hade lärt dig bättre," avbröt han och började skratta.

Mitt hjärta åkte ner i bröstkorgen när jag hörde kvinnans desperata böner,
"Nej, nej, nej.. snälla, nej, nej -" hennes böner slutade och då hörde jag ett kvävt skrik följt av att någonting som ramlade ner på marken.
Död kropp, hennes döda kropp föll till marken med en duns som ekade över den döda natten.

Tystnad..

Det ända man hörde var en tystnad.
Jag kände mina fingrar började skaka av rädsla och mina andetag började bli ojämna.
Jag önskade att någon kunde säga att detta bara var en dröm.
Jag började höra ljudet av fotsteg som kom närmre mig.
De var det, nu kommer jag att dö.

"Dumma flicka," sa exakt samma lena röst. Mina knän var på något sätt starka nog att hålla mig uppe, annars hade jag ramlat på marken enbart för rädslan som strålade ut från min kropp.

"Kom inte nära mig!" försökte jag att skrika så högt som jag kunde så att någon människa kanske skulle kunna hjälpa mig men det kom ut som en svag viskning istället.
En man kom fram framför mig under gatlamporna där jag stod. De första jag la märke till van hans ögon, hans ögon var ljus gröna vilket gjorde att dom stod ut av resten av hans ansiktsdrag. Hans ögonbryn av tjocka och långa, vilken tjej som helst skulle vilja ha honom.
Hans skratt gjorde att jag började fokusera igen.

"Lärde inte dina föräldrar dig att man inte ska vara ute såhär sent på natten?"

Föräldrar

Dom ända människorna jag kunde önska att jag hade. Men ödet hade bestämt att vara elakt mot mig och tog ifrån mig de.

Långt ifrån mig.

Jag har inte ens någon familj.

Jag hade dock min styvmamma

Henne räknade jag inte. Från det första gången jag träffade henne, var hon ingenting annat än elak. Framför alla andra, var hon alltid mamman-  styvmamman som alla trodde att hon va men så fort vi var ensamma var hon riktigt elak. Jag kan svära på att ibland kändes det som att hon hade två par horn på huvudet.

"Du.. snälla.. bara låt mig gå," viskade jag. Jag började känna mig rädd. Rädsla skulle bara vara förnamnet, jag var helt skräckslagen.
Bara att tänka på den här mannen som var framför mig, och vad han precis gjorde med kvinnan gjorde att jag ville börja gråta.

"Varför skulle jag göra det?" Frågade han, hans röst hade en känsla av humor i sig. Jag kunde se hur hans gröna ögon blinkade till, kanske med glädje eller kanske med tanken att döda mig också.

Varför skulle du inte döda mig? Kanske för att mitt liv är för värdefullt att bli kidnappad av en psykopat.

Jag sa inte det till han, jag bara fortsatte bara att vara tyst. För en andra gång var det döds tyst runt om oss. Han började att småskratta igen. Och det var av ondska... ren och klar ondska.

"Vad säger du om en överenskommelse?" Frågade han mig.

"V-vad menar du?" Min röst var så svag att jag kunde knappt säga något.
Rädslan för vad han ville komma med detta. Han kunde fråga mig att jag skulle kunna gå med i hans klubb för att överleva.
Jag stelnade till när jag såg hur hans hand började leta efter något i fickan.
Vad skulle han ta ut? En pistol?
Min hjärna slappnade av lite när jag såg att han bara hade en krona i sin hand

"Krona eller klave?" Frågade han
Jag var förvånad "V-a?"
"Jag frågade krona eller klave," svarade han varje ord sakta som att han pratade med ett litet barn.
"Varför gör d--?"
"Bara svara på den jävla frågan," sa han argt.

"Klave," sa jag tyst. Min rädsla för honom bara växte och växte.

"Om det blir klave så låter jag dig leva men om det blir krona dödar jag dig,"

_______________________________________________

Dagens citat: Jesus you make the darkness tremble

Rösta och kommentera
_______________________________