Psykopat

|Kapitel 20|

"Han kan inte bara göra så!" Skrek Maria i ilska, hennes ögon stirrade ilsket på mig.

Jag gjorde ingenting.

Jag suckade, "Det är okej. Det var ändå bara för stunden." Svarade jag nonchalant. För att bevisa det för henne, så gav jag henne ett leende.

Hon gav mig en blank blick och skakade bara på huvudet, "Nej de var det inte ens för om-" ouch, hon stannade upp när hon såg mitt ansiktsuttryck, "Vilket det inte var, han kan inte bara göra så mot en tjej." Sa hon till mig, hennes händer gjorde konstiga rörelser medan hon pratade.

Jag gav henne en bedjande blick, "Nej det är okej. Vitale har gjort nog för mig. Jag tackar Gud för att jag fortfarande lever." Hon himlade med ögonen åt mitt dramatiska svar och gav mig ett mjukt leende, "Han har inte gjort något. Du jobbar för honom, eller hur?" Jag nickade.

"Så du gav tillbaka han tjänst. Men nu lägger vi den här saken åt sidan. Vi måste fokusera på Vitale. Uppdrag: Vitale och Chanel." Skrek hon nästan ut i upphetsning, och klappade med båda sina händer.

"Vad menar du?" Frågade jag henne och kollade på henne blankt.

"Oh Chanel!" Sa Maria dramatiskt och ramlade bakåt och landade på sängen med hennes händer utsträckta. Hennes högra hand landade på mitt lår. Hon kollade på mig busigt, "Jag ska göra att Vitale faller för dig!"

Jag grymtade till. "Fan! Du kan inte vara seriös!"

Hon skakade på huvudet, "Inte alls. Hela veckan var jag trött på att se dig ignorera eller inte försöka rodna så fort han sa något," hon himlade med sina ögon, "Jag såg dig till och med glo på Anne, var inte hon den han knullade efter han hade kysst dig."

Jag grymtade till i pinsamhet och gömde mitt ansikte i mina händer. Fan! Jag hade inte insätt att jag var så tjejig.

Jag hörde hur Maria började att skratta och jag grymtade högre, "Sluta att skratta."

"Awe du är så söt! Skrattade Maria. "Vitale behöver verkligen börja binda sig. Och du min älskling har lov att göra han din. Har inte du tur?" Fortsatte hon, hennes röst höll både humor och nöje.

"Uppdrag omöjligt!" Muttrade jag och kollade upp på henne och såg att hennes blick fortfarande höll humor i sig.

Bra att veta, jag höll fast i hennes humor.

"Fröken?" Frågade en röst och jag vände mig om och såg Annes huvud kika in genom dörren.

Ja! Anne var en städerska här.

"Ja?" Frågade Maria

"Vitale har sagt att ni båda inte ska gå ut ifrån de här rummet." Svarade hon och gav oss båda ett leende.

"Uh huh, visst vi stannar här. Är du Anne?" Frågade Maria. Annes leende blev större.

"Oh då Anna hjärtat. Då förmodar jag att du och Vitale är på förnams nivån?"

"Oh... Nå. Nej? Anne verkade vara förvirrad precis som jag var. Vad hände med Maria?

Jag undrar om, att jag berättade min historia-- om hur jag kysste Vitale var rätt?

Det var okej. Du gjorde inget fel. Ibland när vi berättar om våra känslor för någon så kan det vara bra.

Och jag hoppas, att det var en av dom gångerna.

"Bra." Svarade Maria. Jag såg Annes ögonbryn höjas i förvirring men hon sa ingenting hon bara nickade och stängde dörren till rummet.

"Vad är det med dig?" Frågade jag henne. Seriöst, Maria var en av dom konstigast personer jag någonsin träffat men igen jag hade inte träffat någon personer.

"Kollar bara." Svarade hon, "Jag stötar fortfarande dig och Vitale. Så det inte borde inte vara några hinder på vägen."

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Dagens citat: Smile more, it suits you.

Blir verkligen jätteglad när ni kommenterar så fortsätt med det.