Rooftop

IV

Festen var dötrist.

För det första hade jag, Ryan, Megan och Nate splittrats redan efter fem minuter. Jag blev lämnad ensam med människor jag knappt kunde namnet på.

För det andra hade alla ungdomar druckit upp det mesta av alkoholen, vilket resulterade i att alla var otroligt fulla och helt borta.

För det tredje hade en kille, som varit en aningen för full, spillt en halv öl över hela min öppna rygg.

Det hade helt enkelt varit en pissig kväll.

Jag gick med tunga steg mot mitt fönster, fast bestämd över att jag skulle ge mig ut. Tjocktröjan jag bytt om till klibbade fast mot min öl-täckta rygg. Med smidiga rörelser tog jag mig upp för stegen och slog mig ner vid min vanliga sittplats.

Jag spejade ut över gatan. I huset mitt emot, som tillhörde en barnfamilj vid namn Miller, var en liten ensam lampa tänd. Den hängde i ett av rummen på bottenvåningen. Där kunde jag se två gestalter. Mr Miller kramade om sin fru som såg ut att gråta in i hans axel. En obehaglig känsla träffade mig, det var ju inte meningen att jag skulle lägga mig i deras privatliv.

Jag lät blicken glida över gatan igen. Det var släckt i det flesta av husen.

En djup suck lämnade mina läppar och bildade ett litet ångmoln. Jag följde den med blicken när den sakta fördes uppåt, för att sedan försvinna i luften.

Plötsligt tändes en lampa i rummet till mitt vänster. Jag vände motvilligt blicken ditåt, väl medveten om vem som befann sig på andra sidan.

En svart skinnjacka kastades över rummet och landade på sängen. Senaste gången jag sett hans rum hade det varit näst intill tomt, om man bortser från den svarta flygeln som fortfarande var placerad i mitten av rummet. Det var fortfarande väldigt tomt, men han hade dock lyckats få in en matta och någon tavla lite här och var.

Wes uppenbarade i det skymmande ljuset. Han bar ett par svarta jeans och en svart tröja. Det slog mig att jag inte sett honom på festen. Han gick långsamt bort till sin garderob och drog av sig jeansen. Jag vände generat blicken åt ett annat håll. Efter någon minut tog nyfikenheten över och jag vände tillbaka blicken.

Han bar nu endast ett par grå mjukisbyxor. Den rosa rodnaden spred sig återigen över mina kinder. Han tog ett steg framåt och slog sig tveksamt ner vid pianot. Jag blev genast mer nyfiken.

Det började med en svag men mycket vacker inledning. Sedan ökade han takten och lät fingrarna flyga fram över pianots tangenter. En otroligt vacker melodi nådde mina öron tack vare den lilla glipan från det öppna fönstret.

Jag satt där som en staty. Det kunde inte vara sant. Alla oroliga tankar om spionage var som bortblåsta och ersatts av nyfikenhet. Aldrig hade jag ens tänkt tanken på att Wes hade någon mer talang än basebollen. Jag var i chock.

Melodin var otroligt fin och Wes satte varenda ton. Imponerande, tänkte jag. Jag kände inte igen låten, men det var något av det finaste jag hört. Den vackra melodin ledde tillslut mot sitt slut och jag kände mig mer frågande än någonsin.

Wes ställde sig upp och gick bort mot fönstret. Jag flyttade mig åt sidan så att han inte skulle se mig. Han lutade armbågarna mot fönsterbrädet och öppnade fönstret så att det stod helt öppet.

"Jag vet att du är där", hörde jag han säga. Jag knep ihop ögonen och pressade ryggen mot ena sidan av skorstenen. "Grace?" Fan, jag hade blivit upptäckt.

"Hej Wes!" Sa jag en aningen för glatt. Jag hasade mig upp från mitt gömställe och satte mig tillrätta, så att jag tittade bort mot honom.
"Hej Grace", skrattade han svagt och höjde handen i en vinkning.

Han bar fortfarande ingen tröja vilket avslöjade hans vältränade mage. Det syntes att han kämpat för att komma tillbaka i form. Japp, där kom rodnaden igen.

"Hur var festen?" Frågade han och väckte mig ur min trans. Jag log generat.
"Seg", svarade jag och ryckte på axlarna.
"Vad hände då?"
"Om man bortser från att jag har klibbig öl över hela ryggen, så hände typ ingenting. Alla var rejält fulla." Jag skrattade lågt och drog upp tjocktröjans luva över mitt isblonda huvud.

Wes skrockade till och tittade över mot familjen Millers hus, som nu var helt kolsvart.
"Vad gjorde du då?"
Han kliade sig i bakhuvudet och förblev tyst för en stund. Jag började ångra min fråga när han inte svarade.
"Jag var hos min syster", sa han efter en stunds tystnad.

Ärligt talat så kände jag inte hans syster så speciellt bra. De hade tydligen samma pappa. Hon var något år äldre, så vi hade aldrig haft någon större kontakt. Hon hette i alla fall Weronica och bodde här i närheten.

"Jag som trodde att du var värsta festprissen?" Skrattade jag.
"Inte direkt." Han drog upp fönstret något ytterligare och hans perfekta mage blottades ännu mer.

Wes såg otroligt bra ut, det hade han alltid gjort. Jag kände hur min inre tolvåriga fangirl sprängdes av synen av hans vackra överkropp.

Hans hy var en aning blek, hans hår en mörk nyans av brun och mörka ögon. Alla tjejer älskade honom. Hans charmiga leende och fina personlighet gjorde honom till värsta svärmorsdrömmen.

"Har du snackat med Ryan?"
Frågan bara slank ur mig. Men jag hade faktiskt undrat ett tag nu då jag aldrig sett honom i huset eller på skolgården med oss. Ryan pratade aldrig om honom längre.
"Nej inte precis", svarade han efter något som kändes som en evighet.

Nyfikenheten tog än en gång över.
"Varför inte?" Jag vände bort blicken och stirrade istället ner å mina knän.
"Han har ju Josh", svarade han känslolöst.
"Ni var ju bästa vänner." Jag tittade upp från mina knän och mötte hans blick. För en sekund stirrade vi bara på varandra innan Wes vände blicken nedåt.

Jag förstod ärligt talat inte varför Ryan och Wes glidit isär. Efter att han flyttat började Ryan gå i terapi. Han hade aldrig förklarat varför, men jag hade ju aldrig frågat heller.

"Exakt, vi var. Han skaffade nya kompisar." Han hade nu backat ett steg från fönstret. Jag såg på honom att han inte ville prata om ämnet. Men jag ville ha svar, och jag visste att den ända som kunde ge mig dem var Wes.

"Men vad hände egentligen? Ni var bästa vänner och jag vet att Ryan inte skulle ge upp sin vänskap på grund av distans", jag hade vänt mig så att han kunde se hela mitt ansikte,"Något måste ha hänt!"

Jag var arg. Varför vet jag inte riktigt. Kanske var det den hemska kvällen som påverkade mig, eller så var jag bara arg på honom för att han sårade min bror. Jag visste att detta inte var min ensak, att det var personligt mellan han och Ryan, men jag kunde inte hjälpa att lägga mig i.

"Du har rätt, Ryan skulle inte kasta bort en livslång vänskap. Jag gjorde det", svarade han efter en stund.
"Varför?" Frågade jag med en extrem längtan i rösten. Jag skulle äntligen få svar på frågan jag alltid velat få svar på.

"Det Grace Johnsson, är får du lista ut själv." Han sträckte sig efter fönstret och drog igen det.

Vad var det där?
Jag blev lämnad ensam med fler frågor än svar. Varför var han så svår att förstå? Varför berättade han inte bara för mig? Och vad handlade pianogrejen om?

Jag satt kvar där stirrandes på fönstret som nu var täckt med gardiner. Efter två minuter kände jag hur det vibrerade i min ficka. Jag fiskade upp telefonen och läste meddelandet.

"Sluta stirra på mig ditt creep ;)"
Wes uppenbarade sig bakom gardinerna och viftade med telefonen. Hans flin smittade av sig och jag log tillbaka. En djup rodnad spred sig över mitt ansikte.
"Godnatt Grace"
Jag skrev in ett snabbt svar.
"Godnatt Wes"

||kommentera! seg uppdatering jag vet. men jag ville uppdatera innan 2017 så detta var ett spontant kapitel. har skrivit om detta kapitel tre gånger men jag fick inte till festen så det fick bli som det blev||