Roadtrip

Kap. 3

James faller ner på marken, och någonting rött tränger upp ur hans strupe. Amy skriker och kommer framrusande. Flera skott hörs och jag försöker febrilt att knuffa James vidare, längre in i gränden.
- Vad fan gör du ! Skriker hon och tårar strömmar ner för hennes kinder.
- Vadå ? Vad har jag gjort ?! Halvskriker jag tillbaka och paniken kommer tillbaka.
- Du sköt ! Du sköt honom ! Utbrister hon och jag förstår att hon tror att jag är mördaren.
- Nej ! Det var knarkgänget ! Säger jag och tittar förhoppningsfullt runt mig i hopp om att en polisbil ska rulla in på det kala området och styra upp dödandet.
- Du ska fan få igen. Men inte nu. Viskar hon hest och drar vidare James. Vi kommer ut till en mörklagd gata och allt ifrån ilska till hat, hat till skräck, och skräck till medlidande svävar under ytan.
Sirener hörs och längre bort ser jag lampor som skiftar mellan blått och rött.
- Här ! Här ! Skriker Amy och viftar med armarna. Polisbilen stannar och rullar in framför oss.
- Vad fan håller ni ungar på med ? Säger ena konstapeln och när han ser kroppen får han ut ett litet skrik som han inte riktigt lyckats dölja.
- Vad fan har hänt ? Säger han och reser sig ur bilen. Han tar fram en pistol och traumat jag nyss upplevt får mig att rygga tillbaka. Ännu en polisbil rullar in och paniken stiger, men sjunker lika fort som den kom.
- John, lugnt. De har inte vart med, de riktiga skjutarna är ett kvarter bakom. Säger ena killen och hoppar ur bilen. Såfort han stänger dörren gasar bilen iväg och försvinner utom synhåll.

Rummet är litet, näst intill klaustrofobiskt. Väggarna är gråa, och en rektangulär lampa svajar över mig. Handbojorna kliar och svider, och framför mig sitter en kraftigt byggd man med ett litet leende på läpparna.
- Så, allt du säger stämmer. Säger han lågt.
Jag önskar bara att jag kunnat stanna hemma. Då skulle inget av dethär ha hänt. Och jag skulle inte ha suttit på en polisstation i ett förhör som aldrig verkar ta slut.
- Ja. Svarar jag kort.
- Och jag skjöt inte min bästa vän James. Jag vet inte ens hur man hanterar en jävla pistol. Lägger jag snabbt till.
- Okej. Men det din andra kompis har sagt, Mia eller vad hon heter - sa att ni två har bråkat.
- Nej! Det har vi inte ! Utbrister jag och undrar hur korkad Amy egentligen är. Vi tre har vart ett gäng ända sedan dagis.
- Okej. Säger han fundersamt. Sedan reser han sig upp och går fram till dörren.
- Du är kvar här ett tag till.
Säger han och stänger dörren. Och sedan hörs ett litet klick. Låst. Tänker jag och blir nästan arg. Hur korkad är Amy ? Är hon så inkompetent att hon verkligen trodde att jag sköt James ? Min tankegång avbryts när dörren öppnas. In kommer Amy och hon sätter sig ner framför mig och bakom henne kommer två vakter in som tyst ställer sig intill den kala väggen.
- Säg som det är. Vi har känt varandra. Sköt du honom eller inte ? Frågar hon och stirrar rakt in i mina ögon, som om hon försöker se vad jag har gjort för handlingar.
- Som jag sagt, nej. Det var gänget vi mötte som avlossade skottet. Som du säkert såg så hade vi inte ens en pistol på oss. Säger jag lugnt och sansat. Det sista jag sade skapar en rynka i hennes panna. Hon förstår.
Den plötsliga glädjeruschen som sväller över mig får mig nästan att tappa kontrollen helt.
- Det är sant. Säger hon till vakterna. Sedan fortsätter hon prata.
- Vi hade inte pistoler med oss. Vi fick inte tag på några heller. Han kan omöjligt ha skjutit. Säger hon sedan och ler lite smått, som om hon vill säga förlåt.
- Okej. Du är fri att gå. Säger ena vakten och kommer fram med en nyckel, som han senare låser upp mina bojor med. Handleden känns genas bättre och jag formar ett litet leende på mina läppar.
- Stick nu. James ligger på sjukhus, han är inte död förresten. Säger killen och föser oss ut.
Amy vänder sig mot mig, och ser in i mina mörka ögon.
- Hörde du ? Säger hon och hennes ögon gnistrar.
- Han är inte död.
Säger hon och kastar sig i min famn.