Följ med strömmen, visa inget(nedlagd)

Lyckan

Den kommande dagen händer det inte så mycket. Jag packar färdigt dom sista lådorna och förbereder allt för flytten. Vid lunch kommer en flyttbil och hämtar mina saker. Jag sitter i min säng och ritar när mamma kommer in med en telefon i handen. "Det är Kota" hon räcker över mobilen och jag drar den åt mig. När jag hör hans röst fylls mina ögon med tårar. Äntligen får jag prata med min älskade storebror för första gången på flera år. I bakgrunden hör man hans dotter leka med något. Hon heter Hazel Grace och är fem år, det är det enda jag fått veta. Jag och Kota pratar i några timmar. Jag vet inte riktigt hur länge, kanske en till tre timmar. Vårar samtal innehåller tårar, skratt och tystnad. Efter ett tag kommer mamma för att hämta telefonen och jag säger hejdå till Kota. När hon tar emot telefonen ser hon på mig. "Vill du det här?" Hon ser på mig som att hon försöker övertyga mig att stanna. Jag nickar. "ja det vill jag" mina ögon möter mammas.

Mamma ruskar på mig och jag vaknar. Jag blinkar trött och jämrar mig. "Du måste göra dig iordning" mamma smeker min panna men jag vänder undan mitt huvud. Hon går ut ur rummet och jag stiger upp. Jag klär på mig och borstar mitt röda slitna hår och lägger ner hårborsten i resväskan. Jag lyfter upp väskan och bär ner den i väskan. Jag lämnar den i hallen och går in i köket. Pappa håller en vakande blick över mig när jag häller upp min skål med flingor.
Bilresan mot tågstation är tyst och relativ kort. Jag fingrar med en lös tråd på min tröja och tänker igenom vad jag ska göra när jag kommer till Berlin. Jag har nog aldrig varit i Berlin tidigare, isåfall när jag var väldigt liten. Jag ska nog försöka se lite sevärdheter ändå. Typ Brandenburger Tor och Berlinmuren.

När vi har kommit fram till stationen hämtar pappa min väska i bakluckan och vi går tillsammans in på perrongen. Tåget ska gå om ca en halvtimme och jag är faktiskt ganska nervös. Jag ser på mamma, hon har tårar i ögonen men försöker låtsas vara stark. Pappa, han ser helt oberörd ut. Trots vad han gjort mot mig trodde jag att han skulle vara ledsnare vid det här tillfället.
Första utropet hörs och jag ser på mamma och pappa, dom ser på mig. Vi kramar om varandra och säger hejdå. Jag vinkar lite lätt när jag kliver på tåget. Jag hittar min plats ganska snabbt och sätter mig ner. Efter ett tag börjar tåget rulla och jag ser ut genom fönstret för att vinka en sista gång, men mamma och pappa är inte där. Vad väntade jag mig egentligen? Plötsligt går något upp för mig, jag sa aldrig farväl till Jenna. Mina ögon blir fyllda av tårar. Jag har lämnar henne och kommer troligtvis aldrig att träffa henne igen. Det gör ont, hjärtat krampar och min första idé är att ringa henne. Men det finns ett problem, hennes nummer är blockad.