Gallskrik

Jag hade precis sluta skolan för dagen, och var påväg hem.
Jag hade två vägar att välja på; Den igenom staden som tog cirka 40 minuter att gå, eller den som gick genom skogen som inte tog mer än 20 minuter, då skogen tog slut precis framför vårt hus.
Jag brukade vanligtvis gå igenom staden, men idag fick det bli skogen för snabbhetens skull.
Skogen var väldigt mörk o ruskig vilket skrämde mig en aning.  Träden stod så tät intill varandra att ljuset inte släpptes in igenom de enorma trädkronorna. Jag kände mig väldigt iakttagen. Jag trodde att det bara var min paranoia som spelade mig ett spratt, men jag märkte senast att min känsla av iakttagelse inte var paranoia när jag vände mig om, och såg en flicka stå långt in i skogen mellan trädstammarna.
Hon stod för långt bort för att jag skulle kunna snappa upp några detaljer, men jag såg tydligt att hon hade svart, långt hår som hängde ända ner till midjan. Hon hade på sig en svart luvtröja och ett par svarta byxor. Det långa håret och den svarta luvan täckte mestadels av hennes ansikte och det ända jag såg var hennes rosa läppar.

Hon började långsamt gå åt mitt håll och jag kände hur det började formas en klump av rädsla i magen på mig. Hon började gå fortare och var inte jättelångt bort ifrån mig. Jag släppte blicken ifrån henne och började gå väldigt snabbt, och när jag hörde hur hennes steg närmade sig mig började jag springa. Jag stanna inte på vad som kändes som en evighet. Jag vände huvudet för att kolla hur nära hon hade kommit, men ingen var där.
Jag stannade för att försöka hämta andan och sedan vände jag mig om helt, för att kolla om hon verkligen hade försvunnit.

Allt jag såg var träd, träd, och ännu mera träd. Ingenting mer. Absolut ingen läskig flicka.
Kanske hade jag sett i syne?
Nej, jag visste att hon hade varit där.
Visst var jag paranoid, men absolut inte galen. Jag stod där ett tag för att försöka bearbeta vad jag nyss sett.
Jag vet att det bara var en flicka, men det fanns något med henne som skrämde mig, som gav mig gåshud och gav mig en känsla av enormt obehag.
Jag vände mig om igen för att fortsätta gå hemåt, men ryckte till med hela kroppen när jag såg att flickan stod precis framför mig, kanske en halvmeter ifrån.
Jag stod där, helt blixtstilla utan att säga ett ända ord.
Jag kunde se flickan tydligt.
Hennes hår såg väldigt ovårdat ut, likaså gjorde hennes långa, smutsiga naglar som såg sylvassa ut.
Hon hade inga skor, utan gick runt barfota, och hennes fötter var täckta av lera.
Lite längre än mig var hon och jag skulle gissa på att hon var nästan lika gammal som mig. Runt fjortonårs ålders.
När jag kollade in i hennes ögon kände jag hur alla hår på hela min kropp reste sig. De var kolsvarta och stora, och de glodde rakt igenom mig.
Hon hade ett extremt enormt leende, men det såg nästan psykotiskt ut. Som om hon tvingade sig själv till att le.
- Hej! Viskade hon. Hennes röst var ganska mörk och men hade en liten klang i sig, som gjorde allt obehagligare.
Jag hade stelnat av förskräckelse och kunde inte få fram ett ord.
- Hej! Sa hon ännu en gång, med exakt samma ton.
Jag svarade inte.
- Hej! Sa hon en tredje gång, med precis samma ton som hon haft de andra två gångerna. Man kunde tro att någon spelat in hennes röst när son sagt "Hej" och spelat upp det tre gånger igen, så identiskt lät det.
Hon gjorde en irriterad grimas och la huvudet på sned.
- Hej! Sa hon för fjärde gången, men denna gången med en lite mer aggressiv ton.
Arg var det sista jag ville få henne att bli så snabbt svarade jag:
- Hej..
Hon ryckte snabbt tillbaka huvudet så det var rakt, och började le sådär psykotiskt igen.
- Jag heter Luna
- Okej. Jag visste inte vad mer jag skulle säga.
Hon gjorde en bekymrad min.
- Ska du inte berätta vem du är?
- Eh, Jack.. Svarade jag stelt. Jag ångrade att jag berättade mitt riktiga namn för henne, men det fanns ingenting att göra åt saken.
Åter igen, tillbaka till det psykotiska leendet som skrämde livet ur mig.
- Jag måste gå hem.. Sa jag och började långsamt gå ifrån Luna
Hennes leende sjönk när jag började röra mig ifrån henne.
- Vart bor du? Hörde jag henne ropa efter mig.
Jag låtsades att jag inte hörde och fortsatte gå.
- Ska du verkligen lämna mig? Tror du att det är en bra idé? Denna gången skrek hon väldigt högt, och hon lät arg.
Jag började gå snabbare.
Jag hörde hur Luna hårt började stampa i marken och skrek. Hon gallskrek så ljust att det kändes som att mina trumhinnor var på väg att spricka.
Jag började springa med paniken i halsen och när jag äntligen nådde hemmet låste jag ordentligt dörren. Jag ropade för att se om någon var hemma, men jag var ensam. Jag slängde av mig ytterkläderna och sprang snabbt upp till mitt rum, där jag satte mig på vid mitt vita skrivbord på den gråa stolen. Jag satte igång min dator och klickade fram Google.

//NOTE: Så detta fick bli det första kapitlet av "Gallskrik". Jag är inte riktigt nöjd med namnet, men det var det första och ända namnet som jag kom att tänka på. Kommer kanske byta det i framtiden. Hoppas ni tyckte att det första kapitlet var bra iallafall <3//