Jag packade ner de sista kläderna jag hade kvar i garderoben som jag inte skulle använda innan jag åkte. Jag stängde flyttkartongen och ställde den i högen och skrev "kläder" på den och mitt namn. Jag kollade runt i rummet, nästan helt tomt. Det enda jag hade kvar var mina möbler asså min säng, soffa, spegel, sminkbord och min stol som jag skulle köpa nytt, och såklart täcke och kuddar och sånt på sängen som skulle packas ner samma dag som jag åker.
Jag började ställa upp flyttkartongerna på varandra så de skulle ta mindre plats, och precis då blingade min mobil till från sängen. Jag tog den och såg Oscars namn på skärmen.
12:45 Oscar
"Vi borde prata, varför är du inte i skolan?"
Jag kände klumpen växa i magen, hade han fått reda på att jag skulle flytta? Hade någon sagt något? Men vem? De enda som visste det var Elina, Angelica och min pappa? Och hade han varit på min skola och sökt efter mig? Lite oroligt knappade jag in ett svar.
12:47 Agnes
"Jag är sjuk, vad vill du prata om?"
Oscar
12:47 Oscar
"Jahaaa, men orkar du träffa mig typ nu? Det är viktigt"
12:48 Agnes
"Men jobbar du inte nu?"
12:51 Oscar
"Och? Det är viktigt"
12:52 Agnes
"Möt mig utanför mig om en halvtimme"
Oscars POV
Jag såg Agnes hus längre fram på gatan, Vad skulle jag ens säga? "hej, vi hade sex på min fest, och jag vet att du vet det." Nej, så kunde jag inte säga? Jag var nervös, tänk om det inte betydde något för henne? Jo, det borde det göra, hon har ju haft känslor för mig, dom kunde väll inte vara som bortblåsta, eller? Jag skakade på huvudet åt mina egna tankar, jag får ta det som det kommer. Jag stannade bilen och hoppade ut och såg henne sitta på trappen upp till dörren. Jag gick dit och satte mig bredvid henne, drog jackan jag hade på mig tätare runt min kropp. Utan att säga något kollade hon upp på mig. Hon såg lite ledsen ut.
- Hur är det? Frågade jag och hon ryckte på axlarna. Det blev tyst ett tag och hon kollade ner i marken. Det var ingen stel tystnad, det var bara ingen av oss visste vad vi skulle säga
- Kom, vi går. Sa jag tillslut, reste mig och sträckte ut min hand mot henne
Hon log lite och tog hon min hand och jag drog upp henne från trappen. Utan att släppa hennes hand började vi gå på trottoaren bort från hennes hus
- Vart ska vi? Frågade hon och jag ryckte på axlarna
- Ingen aning, gå runt typ. Sa jag, Agnes var ganska tyst, vilket gjorde mig lite nervös, hon måste ju fattat vad jag ville prata om
- Ehm... Började jag och Agnes kollade upp på mig med hennes kristallblå ögon. Dom fick mig att drunkna, alltså bokstavligen, dom liksom glittrade så man blev alldeles knäsvag. Jag svalde hårt och kollade ner i marken
- Det jag ville prata om... eller alltså, du vet säkert redan vad jag ville prata om, men liksom, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det... Tvekade jag och Agnes log svagt
- Alltså, på min fest... Sa jag och kollade på Agnes som nickade
- Jag vet. Sa hon och jag andades ut lite
- Och förlåt för att jag bara drog, men jag blev bara så chockad, alltså det var inte meningen att- Började hon men jag avbröt henne snabbt.
- Agnes jag fattar, jag är också förvånad, jag menar du har sagt att det inte kunde bli något mellan oss igen, men nu händer det här och- Sa jag men nu var det Agnes tur att avbryta mig.
- För det första var et ju du som dumpade mig från början, så egentligen ska det vara du som inte vill vara med mig. Och sen så visste jag inte ens att jag var där, jag kommer inte ihåg mycket om vi säger så. Sa hon och fortsatte snabbt
- Men du vet att det inte kommer bli något mellan oss igen. Sa hon försiktigt. Det kändes ungefär som hon slog till mig hårt i magen. Visst, jag hade inte förväntat mig något, men ändå!
- Är du seriös? Frågade jag och Saga suckade.
- Du förstår inte... Mumlade hon men jag avbröt henne
(SÄTT PÅ LÅTEN IMPOSSIBLE AV JAMES ARTHUR FÖR BÄTTRE INLEVELSE, OM LÅTEN TAR SLUT STARTA OM DEN)
- Nej Agnes, jag fattar inte ett jävla skit. Kan du förklara varför det inte kan bli något mellan oss igen? Hur kan du vara säker på det?
- Oscar, sluta nu! Sa hon och jag kände hur ilskan bubblade upp inom mig. Vad fan handlar det om då? Har hon hittat ännu en kille eller vadå? Jag stannade på vägen och vände mig mot henne.
- Vadå? Vad fan handlar det om då?! Har du hittat nån ny äcklig kille eller vad är problemet? Vad i helvete är det det handlar om? Jag är fan kär i dig Agnes, och jag vet att du känner likadant och då fattar jag inte ett jävla skit?! Är det jag som är helt jävla dum i huvudet eller vad är det?! Om du har träff...
- Oscar! Avbröt hon plötsligt. Jag tystnade och gav henne en irriterad blick.
- Jag ska flytta! Sa hon snabbt och jag rynkade snabbt ihop ögonbrynen. Hon skulle vadå? Vad menade hon? Jag kunde inte slita blicken från henne. Vadå flytta?
- V..vad sa du? Fick jag tillslut fram.
- Till USA Oscar. Jag ska flytta till fucking USA. Sa hon och jag kunde se hur hon kämpade med att hålla inne tårarna. Jag bara skakade på huvudet. Det fick inte vara sant, det kunde inte vara så, nej. Jag hade hört fel
- Nej Agnes, sluta skämta, du är inte rolig. Sa jag och skakade på huvudet igen. Hon bet sig hårt i underläppen.
- Nu har jag valt att göra det här Oscar. Nästan viskade hon fram. Jag kämpade hårt med att svälja ner klumpen som satte sig i halsen, men det var som omöjligt, hon flyttade alltså till USA helt frivilligt? Jag kände hur tårarna började rulla ner för mina kinder. Hon fick inte flytta. Hon fick inte!
- Snälla gråt inte. Sa hon allvarligt men jag kände hur ännu fler tårar lämnade mina ögon. Jag skakade på huvudet igen
- När, när ska du flytta? Fick jag fram och Agnes kollade ner i marken och drog ena tröjärmen under ögonen, hon hade också börjat gråta
- Imorgon. Mumlade hon ner mot marken. Men vänta VA?!
- Vad sa du?! Frågade jag och Agnes snörvlade till utan att kolla upp från marken
- Du hörde vad jag sa, imorgon. Upprepade hon. Fler tårar började rinna och jag la mina fingrar under hennes haka och lyfte upp hennes huvud och hon mötte min blick
- Men sluta gråta! Jag börjar ju fan också böla som en gris nu. Sa hon och jag skakade på huvudet. Tårar forsade ner för hennes bleka kinder
- Kom. Mumlade jag och drog in henne i en kram. Hon kramade mig hårt tillbaka. Jag kände hur min axel blev alldeles blöt.
Jag försökte hålla mig lugn, men det var nästan omöjligt. Jag fattade inte, vad skulle hända? Skulle jag aldrig mer få se henne? Så kan det ju inte bli, eller? Jag svalde hårt och tårarna rann ner för mina kinder och vi släppte kramen. Jag kollade på Agnes som såg helt förstörd ut.
- Varför sa du inget? Viskade jag men hon ryckte på axlarna
- Jag var rädd... Sa hon tyst och kollade ner i marken igen
-Varför? Frågade jag och hon ryckte på axlarna och mötte min blick igen, jag kollade in i hennes fina ögon. Men dom såg annorlunda ut, dom såg inte sådär glada och ljusa ut som dom brukade. Efter ett tag bröt hon tystnaden.
- J...jag kanske borde gå då. Har mycket att packa och så. Sa hon och jag kom tillbaka till verkligheten.
Jag kollade förskräckt på henne. Hon lindade armarna runt min hals och jag kände hur det högg till i hjärtat. Var det här sista gången jag skulle få ha henne i mina armar? Snabbt lindade jag mina armar runt hennes kropp och kramade om henne hårt. Jag drog in hennes doft i näsan och svalde hårt.
- Jag älskar dig. Viskade jag och kollade upp på henne
- Jag älskar dig också Oscar. Viskade hon tillbaka och det högg till i magen. Hon har alltid varit så sparsam med just dom orden, bara sagt dom få gånger för hon tycker dom betyder så mycket... Jag var tvungen att få känna känslan av henens läppar mot mina en sista gång, så var det bara. Jag lutade mig fram mot hennes ansikte och skulle precis radera avståndet mellan oss när hon skakade på huvudet.
- Jag kan inte Oscar. Förlåt, jag kan bara inte. Mumlade hon och slet sig ur mitt grepp. Jag kände en våg med besvikelse skölja igenom min kropp.
- Jag ska gå. Sa hon sedan och vände sig om, började gå. Bara sådär, utan att säga något mer.
- Agnes vänta! Ropade jag, men hon skakade på huvudet och vände sig mot mig
- Snälla få mig inte att komma tillbaka till dig nu, jag måste gå. Sa hon med gråten i halsen.
Hon vände snabbt och hennes steg blev snabbare och snabbare. Jag kände hur tårarna började forsa ner för mina kinder, men jag kunde inte röra mig. Hon gick med snabba steg därifrån och jag följde henne med blicken ända tills jag inte kunde se henne längre. Hon vände sig inte om en ända gång, hon bara gick.
