Hur Kan En Kille Förändra Ens Liv?

~Första snön~

Det är äntligen helg. Jag har längtat hela veckan. För idag ska jag träffa Bella. Hon är min enda och min bästa vän.

Hon står alltid upp för mig. Som den gången när jag råkade gå in i en av de "populära" tjejerna i vår gamla skola. Såklart så blev hon arg och typ skällde ut mig. Som tur var så var Bella precis bredvid mig och ryckte in. Det slutade med att vi gick därifrån medan alla bara stod och stirrade på oss.

Det är skönt att jag har henne annars skulle jag aldrig klara mig, men nu när vi bytte skola till sjuan så separerades vi. Bella går i A och jag i B.
Hon har i alla fall tur. Hon har hittat flera nya vänner. För mig är det helt tvärtom.

Det har inte gått så bra utan henne. Hittills. Redan första dagen snubblade jag och tappade all min mat golvet.  Jag är verkligen så klumpig och nu måste jag klara mig utan Bella i hela åttan och nian!

Alices perspektiv:
Jag kollar ut genom fönstret. Min blick fästs på stort träd som är en bit bort. Jag kollar upp lite och ser himlen. Den skiftar från lila till rosa. Det har jag bara sätt en gång tidigare. I alla fall en sådan fin.
- Alice! Jorden till Alice, säger mamma.
- J..jaa. Förlåt jag var helt fast med fokuset på himlen.
- Det är okej gumman.
Jag hade inte märkt att hon stått där. Hur länge kunde hon gjort det?
Jag hade nu vänt mig om från fönstret och kollade på mamma.
Min mamma heter Veronica. En mamma som är lite för överbeskyddande.
Hon och jag är lika i utseendet. Båda vi har blont hår, ljusblåa ögon och så är vi rätt så långa.
- Jag undrar bara vad ni vill äta ikväll? Säger mamma och försöker få kontakt med mig igen.
Jag och Bella skulle nämligen vara här ikväll, äta och se på film.
- Ehh.. Pizza!
Jag förstod inte varför jag ens tvekade på det. Det var en självklarhet. Jag Bella brukade alltid äta det förr.
- Okej, säger hon och inom några sekunder så är hon ute ur mitt rum.

Veronicas perspektiv:
Jag går ner för trapporna och in i köket. Jag sätter mig ner på en av stolarna. Jag kommer plötsligt ihåg att jag hade ett mejl som jag fått, så jag tar upp mobilen. Jag börjar läsa:

Hej! Veronica. Din tjej Alice är väldigt duktig och engagerad i skolan, men jag är lite orolig för henne. Jag och mina kollegor har nämligen sett henne sitta själv väldigt ofta. Jag ville bara informera dig om det så att du kan prata med henne. Vi ska själva prata med henne. Så att hon känner att vi finns att prata med//Mvh Sanna Andersson. (rektorn).

Hon har inte sagt något om det till mig. Vi som brukade berätta allt för varandra. Det är säkert för att allt känns konstigt sedan Alexander lämnade oss. Allt har ändrat efter det. Att inte ha någon pappa är svårt.

Alices Perspektiv:
Klockan är 18:00 och Bella är snart här. Det ska bli så skönt att träffa henne. Jag har så mycket att prata med henne om.
Jag kollar ut genom fönstret igen. Min blick sveps över över marken. Det stannar på parkeringen. Jag ser en tjej som går där. En kort tjej med långt mörkt hår. Det är ju Bella. Hur kunde jag inte känna igen henne.
Jag springer ner till dörren. Innan hon ens hinner komma fram sliter jag upp dörren, springer fram till Bella och slår armarna runt henne.
- Hej!!
- Hej Alice.
Vi stod där och kramades en stund. Jag tänkte på när vi var små. När vi gick till parken och lekte prinsessor. När vi var hemma och ritade teckningar som föreställde blommor.
Bella hade ändrats från senaste gången vi sågs, men jag kunde inte komma på hur.

Bellas perspektiv:
- Det var så sjukt länge sedan, säger jag och kramar om Alice hårdare. Hon sa ingenting. Jag kände hennes haka mot min axel. Det var lite obehaglig, men jag brydde mig inte.

Vi gick in och jag stängde dörren efter mig. Jag frös jättemycket. Jag hade gått en bit från bussen. Det snöade ute. Inte mycket men det blev kallt. Det var ovanligt. Så här tidigt på året hade snön aldrig kommit förut. I alla fall så länge jag levt.

Jag tog av mig min jacka och sparkade av skorna. Jag ställde de sedan bredvid varandra snyggt och klev in ett till steg i rummet.
- Hoppas det blir bra med pizza.
Jag kollade på Alice en stund. Hon hade ändrats. Hon hade blivit blyg. Den Alice jag kände förut var inte det minsta blyg.
- Såklart. Det är ju våran favoriträtt, säger jag och ler.
- Hej Bella! Jag hörde dig inte först.
- Hej Veronica.
Hon hade kommit från köket. I handen höll hon en telefon.
- Jag skulle precis beställa pizza, säger hon och kollar på mig.
- Jag tar gärna en Hawaii, säger Alice.
Den här gången hade hon pratat högre.
- Jag också.
Vi går upp för trappan. Jag efter Alice med min stora väska. Vi gick in i Alice rum.

Alices perspektiv:
- Du har väll inte varit här efter jag gjorde om.
Bella nickade. Hon kollade runt i rummet. Som om hon inte kände igen det alls.
Det enda jag hade gjort egentligen var att måla om väggarna och köpt en ny säng.
- Det är jättefint.
Hon kastade sig på min säng.
- Finns det någon snygg kille i klassen då? Kom igen berätta! Bella kollade nu på mig med sina stora bruna ögon.
Det hade jag faktiskt inte tänkt på.
- Nej.
Det blev tyst en stund.
- Vet du vad jag fick veta igår? Nej det gör du ju inte. Haha! I alla fall... Marcus och Martinus ska börja i Din klass! De hade förut gått i 8c, men de tjejerna var helt galna i dem så de fick byta.
- Asså förlåt, men borde jag veta vilka de är? Säger jag som en viskning.
Bella bara stirrar på mig.
- Ehh... jaaa!
Vi börjar skratta. Jag hade glömt bort hur roligt Bellas skratt var.

Resten av kvällen var helt klart en av de bästa på länge. Vi kollade på film, åt pizza och pratade.
Det var typ första gången Bella var här på kvällen och definitivt inte den sista...