Jag vet inte hur man gör -Foscar

2.

Irriterat torkade jag bort ännu en tår som bestämt skulle trilla ner för min kind. Jag hatade att gråta. Hatade att jag inte kunde vara stark. Var så arg över att jag inte kunde vara stark trots att de flesta av mina vänner lämnade mig, trots att mina tankar långsamt dödade mig.

Mitt i allt knackade det på dörren vilket jag däremot inte alls la någon som helst fokus på. Personen som ville mig något fick komma tillbaka någon annan dag. Antagligen var det bara Ogge, en någorlunda nära vän som brukar komma hit då och då när han inte har för sig något annat.

Men när knackningarna bara fortsatte gick jag för att öppna ändå, orkade för tillfället inte bry mig om att mitt ansikte förmodligen var helt rödgråtet.

När jag öppnade dörren chockades jag över vem det var som stod där. Ett stort leende var placerat på Felix läppar men när han såg mitt ansikte sjönk det och hans ansikte speglade oro.

"Men herregud Oscar, vad har hänt?" frågade han chockat och klev in i hallen mot mig.

När han frågade det rullade ännu en tår ner för min kind. Jag var från tidigare idag extra känslig så bara av att se honom grät jag, grät för att jag var rädd. Rädd för vad han fick mig att känna.

"Älskade du" mumlade han innan han omfamnade mig och det var då det brast för mig.

Jag lät tårarna rinna, hulkade högt och fick nästan svårt att andas. Felix vaggade oss lugnt fram och tillbaka samtidigt som han lugnande strök med ena handen över min rygg.

Däremot fick det mig bara att gråta mer. För hur mycket jag än försökte så kunde jag inte ignorera de där fjärilarna i magen som var där pågrund av honom. Så tillslut backade jag ur hans famn, vände mig om och låste in mig i badrummet.

Däremot han jag inte sitta där inne länge innan Felix försiktigt knackade på dörren.

"Oscar, kan du vara snäll och öppna dörren?" yttrade han sedan försiktigt vilket jag bara ignorerade.

"Snälla Oscar" fortsatte han men jag fortsatte att ignorera det, satt i min ensamhet och lät tårarna rinna.

Men när Felix senare knackade ännu en gång på dörren, yttrade orden att jag skulle öppna så gjorde jag det. Jag reste mig sakta och gick fram mot dörren för att låsa upp den. När han öppnat den satt jag redan ihopkrupen mot väggen, fortfarande med små tårar rinnandes för mina kinder.

Han sa ingenting utan satte sig bara ner bredvid mig och höll om mig och ännu en gång gick stötar genom min kropp när han rörde mig, men som vanligt ignorerade jag det och fokuserade endast på den hemska smärtan i hjärtat.

***
12.05.17