Trollbindare

Kapitel 1

Som jägare spelade det ingen roll hur skicklig man var med pilbågen eller med spjutet, det enda som behövdes var tålamod nog att vänta in bytet. Det var det lätta, som alla borde klara av om de har någon skicklighet överhuvudtaget. Med sedan kom man till den där svåra delen – man behövde ha samvete nog att ta det stackars djurets liv – som inte alla klarade av.

Castor hade inga problem med att vänta, hans tålamod var bättre än de flestas. Han hade heller inga svårigheter att hantera varken pilbåde eller spjut. Hans stora problem låg i att han inte kunde ta ett djurs liv utan att vilja ta sitt eget liv efteråt. Men han behövde ingenting av de sakerna, varken vänta in bytet, döda det eller ens äta köttet.

För det första var han vegetarian och hade varit det så länge han kunde minnas. Till en början hade han verkligen försökt göra som alla andra och äta köttet, men han spydde bara av smaken. Den var så onaturlig och ville inte vara i hans kropp. Sedan dess gav han upp försöken och accepterade att han inte kunde äta kött, dessutom behövde han inte det för att överleva. Det fanns gott om frukter, bär och grödor i byn så att han kunde överleva. Det kanske inte gjorde honom lika stark som alla andra män i byn, men han var tillräckligt stark för att göra sina sysslor som smed.

För det andra så gillade djurens hans närvaro, han visste inte varför, men de sökte sig till honom och blev lugna i hans närvaro.

Fullt medveten om sin omgivning satt Castor i hönshuset med benen i skräddarställning och tittade på när hönsen sprang runt och gjorde det höns gjorde; åt, sket och kacklade. Smedens hund sprang runt och skällde som en tok då han försökte få fatt i dem. Utanför kunde Castor höra människornas kacklande då byn sakta vaknade ur sin dvala. Det var som det var varje morgon. Innan hans arbete hos smeden började satte han sig i hönshuset och lyssnade på när byn sakta vaknade, efter allt annat liv i världen.

Människorna trodde att dagen började då de steg upp, men de hade helt fel. Dagen började då solens första strålar lös upp den blåa vårhimlen och då gryningen väckte alla djuren som slumrade i mörkret. Men det var ingen av de där ute som visste om det, för de missade den vackra ritual som skedde varje morgon i och med det att solen steg upp.

Han hörde plötsligt hur dörren intill slog upp och förstod att smeden hade vaknat och att arbetet väntade. Han visste att han kunde försdröja några minuter till i den lilla ladan utan att smeden skulle bli arg – om han ens kunde bli arg – men när han ändå var uppe på benen såg han ingen mening i fördröja längre. Med en djup suck och ett snabbt tyst adjö till hönsen lämnade han hönshuset, öppnade dörren och släntrade snabbt runt hörnet. Hunden lämnade hönsen i samma veva som Castor gick över tröskeln och gick sedan i tystnad invid Castors ben. Några gånger var han nära att snubbla över hunden när han glatt sprang runt Castor.

Smedjan låg precis intill hönshuset. Bredvid smedjan bodde smeden och hans fru, de tjänade inte mycket, men deras hus var byggt i vackert trä. Smeden hade byggt det med sina egna händer och hade kämpat nästan hela livet för att få det i önskat skick.

Dörren till smedjan stod öppen och han kunde se den gamla smeden där inne. Skylten ovanför dörren gungade svagt i vinden och redogjorde för alla att det var Gwaldins smedja. Gwaldin var den gamla smeden som ägde smedjan och som också var Castors mentor och lärare, och i många fall som en farbror för honom. Så länge som Castor kunde minnsas hade han jobbat hos den gamla smeden.

Till en början hade han bara fått springa små ärenden, men efter tiden lärde han Castor mer och mer. Till slut fick han till och med göra svärd och verktyg, men hans största uppgift var att sko bynbornas hästar. Gwaldin hade gjort det till en början, men det var innan han insåg pojkens stora potential inom det området. Som liten pojke hade Castor alltid fått sitta på sidan av och titta på medan den gamle gjorde redskap, verktyg och skodde hästarna. Och varje gång Castor lämnade Gwaldin med sitt arbete märkte den gamle en tydlig skillnad i hästarnas beteende. Hästarna som var lugna och harmoniska i pojkens närvaro blev nervösa och oroliga varje gång som Castor lämnade Gwaldins närvaro. Därför fick han redan som liten pojke sko alla hästar som byborna behövde ha skodda. Även om det var ett slitsamt och svårt jobb hade han klarat av det efter bara lite träning, dessutom fick han stor kontakt med hästarna även om han inte hade någon egen.