Trollbindare

Kapitel 3

Tystnaden inne i stugan var öronbedövande.

Alla intryck avtog och han kunde återigen tänka klart. Huvudvärken var borta och kraften som hade uppfyllt honom hade förvunnits och ersatts av en stor klump av ånger som bara grodde sig större.

Han hade aldrig någonsin dödat något levande förut, än mindre en människa. Även om slaktaren förtjänade det, så var det inte Castors val att bestämma det, än mindre ta en annan människas liv.

Han flåsade högt av överansträngning och den panik som steg i hans inre. Hans bröst värkte så mycket att han trodde att hjärtat skulle explodera eller implodera.

Han försökte lugna ner sig så att hans puls skulle sakta ner. Han drog ett djupt andetag, slöt ögonen och pustade ut, sedan återupprepade han det några gånger. Det hjälpte lite, hans hjärna kunde bearbeta händelsen och han kunde äntligen tänka, men han kunde fortfarande känna pulsen skena iväg.

På ostadiga ben tog han sig upp till stående och vinglade, stödd mott väggen, fram till en stol som stod bredvid bordet. Med en duns föll han ner på den och stirrade förskräckt på dörren som om det vore något främmande och farligt. Han varken visste vad som hade hänt eller vad som skulle hända här näst. Han visste att han inte kunde återvända till byn, varken Tyra eller Ethan ville ha något med honom att göra, det hade han själv sett i deras ansikten. Gwaldin hade, vid det här laget, redan fått reda på händelsen. Det var nu deras jobb att göra sig av med liket, berätta för resten av byborna vad som hänt, och de skulle då säga sanningen om att det var Castor som hade gjort det. Han skulle bli utfryst och han skulle få leva ett liv i skogen för evigt.

Plötsligt slog dörren upp. Castor, som var beredd på att något skulle hända förr eller senare, flög upp på stående och stirrade på det fårade ansiktet i dörröppningen.

Sirius?, tänkte han förvirrat, vad gör han här?

Även om han var beredd på att något skulle hända, var han inte beredd på det här. Med knutna nävar och en ilska pumpande i bröstet gick han hukade fram till dörren, som en katt på språng, var han beredd att attackera om det var nödvändigt.

Castor sade inget utan lät inkräcktaren tala först. Steg man in i en annans mans hus hade man något man ville säga, så han skulle inte hindra Sirius för att berätta sitt ärende. Men Sirius verkade inte vilja prata, han steg barskt in i huset som om han ägde det. Hans allvarliga gång visade på att någonting var på gång. Castor hade bara sett bonden vid ett fåtal tillfällen och då hade han sett bekymmersfri ut, men nu var hans i vanligt fall släta panna djupt fårad.

"Du måste ge dig av!" Hans djupa röst gjorde Castor förvånad. Han hade aldrig tänkt sig att Sirius röst skulle låta så gammal och tärd.

Förvånad över hans ord backade Castor ett stort steg och tappade för en sekund förmågan att prata. Men när Sirius greppade tag i Castors arm fick han tillbaka talförmågan, och med ett morrande puttade han Sirius ifrån sig. "Jag känner inte dig!"

"Det spelar ingen roll! Kom med mig! Du har blivit upptäckt!" skrek Sirius igenom ihopbitna tänder och försökte dra med sig Castor, men han stretade emot.

"Låt mig vara, jag ska ingenstans!" Han kunde inte förstå varför bonden var så ihärdig med att få Castor att följa med honom när de inte kände varandra.

"Var inte dum nu!" morrade han ilsket och verkade tappa behärskningen. "Jag hinner inte förklara allt nu, men när du dödade slaktaren..."

"Jag tänker inte lyssna på dit skitsnack!"

"Du behöver...!" demonstrerade Sirius.

"Jag behöver vara ifred, UT!" Castor sparkade upp dörren i ren ilska och knuffade ut Sirius och drog igen dörren efter honom. Han kunde bara inte förstå varför han hade sökt upp Castor.