Trollbindare

Kapitel 6

Sakta trängde solen in i Castors medvetande. Han slog upp ögonen och satte sig upp. Han var den första som vaknade. Sirius och Ethan låg fortfarande och sov, men Isolde syntes inte till någonstans. Han antog att hon jagade, eller något liknande, eller vad själsdjur nu gjorde.

Medan han väntade på att de andra skulle vakna, lämnade han lägerplatsen för att undersöka dungen som de befann sig på.

Liken av främlingarna var borta och allt blod hade på något underligt sätt försvunnit. Han antog att det var tack vare Sirius och hans magi.

Gläntan låg bara några meter ifrån den stora vägen. Skogen gav Castor fortfarande en känsla av att kvävas, så han var glad att komma ut på den stora öppna vägen. Där var inte alla intryck lika starka som i skogen, så där slapp han känna den tryckande känslan av skogens energi.

Han slog sig ner bredvid vägkanten och stirrade in i skogen på den plats där deras läger låg. Ethan och Sirius sov fortfarande. Han började fundera över var Isolde hade tagit vägen, hon hade varit borta ett tag. Han mindes hur han hade känt av hennes magi igårkväll och undrade om han kunde känna av den nu även om hon inte befann sig lika nära som innan. Han slöt ögonen och andades in. Skogens inflytande störde hans tankegång, men han försökte allt för att bortse från den och bara fokusera sig på att hitta Isolde. Han visste hur hennes närvaro kändes så om han hittade den borde det inte vara så svårt att se var hon befann sig.

I sitt inre kunde han se massor med djur. Deras närvaro störde honom i hans sökande efter Isolde, men till slut hittade han det han sökte. Ett enormt kraftfällt, som han kände igen som Isolde, dök plötsligt upp vid utkanten av hans sinne. Han visste precis var hon befann sig. Och när han slog upp ögonen igen kunde han se hur det bastanta lodjuret kom ut ur skogen bakom lägerplatsen. Hon mötter Castors blick och särade tänderna i ett leende.

"Vaken redan, lillen?" sade Isolde lättsamt och hennes lena röst slog Castor med häpnad ännu en gång.

"Ja, men jag är pigg och redo på allt" sade han i sinnet. Han hade redan glömt hur ansträngande det var, men han började lära sig tekniken och det blev lättare.

"Det är bra!" konstaterade hon. Hennes skarpa och klingande röst upplyfte honom och gjorde honom glad och possetiv. "Tycker du inte att det är dags att väcka de andra?"

"Jo" sade Castor och höll med. De hade fått tillräckligt med sömn.

"Då tycker jag vi väcker dem" sade hon och lät extra förtjust.

"Hurdå?"

"Så här:" sade Isolde och öppnade munnen på glänt. Ett besynnerligt ljud rullade över hennes vassa tänder och susade igenom gläntan.

Castor visste hur lodjur lät, men det här lätet var mörkare och högre än de han hade hört tidigare, och minst hundra gånger läskigare.

Både Sirius och Ethan flög upp från sina sovplatser, men Ethan flög högst. Sirius skrattade förtjust då han såg på Isoldes roade min och hörde hennes besynnerliga skratt.

Ethan, som bara blev ännu mer stel då Isolde visade sig på nära håll, höll om sig själv och stirrade på henne med stora ögon medan Sirius klappade om henne.

Castor lade märke till att Isolde nådde upp till axlarna på Sirius, så stor var hon. Ethan som var kortare än Castor nådde upp exakt till lodjurets huvud och kände sig därför mer hotad utav henne. Castor kunde känna av hans rädsla enda bort till vägen, där han satt.

"Jag kände mig bättre till mods då hon inte var i närheten" sade Ethan och skakade vid varje liten stavelse.

Hans reaktion fick bara Isolde att skratta högre, vilket skrämde Ethan ännu mer. Han flög nog flera meter och kastade sig bakåt som om någonting kom flygande emot honom. Det fick inte bara Isolde att skratta den här gången, utan både Sirius och Castor kunde inte hålla sig för skratt. Hur olustigt det än var kunde de inte bortse från det roliga.