Littel girl

Kapitel 2

2007 4 juli. Första dagen. Hon såg sin mamma och rusade i gråt bort till henne. Den lilla flickan tog sin mammas hand och klämde mammans hand. Flickan sa till sin mamma:

- vakna vakna.

Men flicka fick inget svar. Hon sa det flera gånger och klämde så hårt att hon kände mjölksyran i kroppen. Hon var förstörd. Flickan började skrika och sjuksystrar drog henne ut. Hon hann inte ens säga hejdå. Det är hemskt att inte ens en liten flicka kan säga hejdå till sin mamma. Den ända hon hade som var hon. Ett liv utan att ha nån mamma som är kärleks full. Om man förlorar en moder kärlek kommer den inte tillbaka. Hon sa aldrig ens jag älskar dig till sin mamma. Hon är hennes mammas lilla flicka. Flickan satt där ute i korridoren i säker en timme. Flicka kände att nån la armen om henne. Det var en helt okänd kvinna för den lilla flickan. Men hon gjorde inget motstånd.

Den okända kvinnan tittade sig lite omkring. Men sa inget. Flickan tittade bara ner i golvet och tänkte för sig själv vad hon skulle göra men försökte svagt att avbryta dom hemska tankarna. Och bara tänka om sin lilla perfekta värld. Men flickan blev snabbt avbruten när den okända kvinnan började fråga massa frågor. Men flickan bara satt där. Kvinnan var en psykolog. För flickans mammas död. Flicka visste det hela tiden och kände sig förnedrad. Att folk inte kan gå fram till henne själv. Prata från hjärtat.

Att folk hyra in psykologer för att dom tror att det är bättre att känna sig rädd och inte ha nån. Flickan kände om hon hade nån varför kom inte dom själva. Hon var ensam.