Hedwig

Prolog

Brev skrivet: 1857, England, Manchester

Käraste mor.

Jag visste inte hur grå himmelen skulle vara när jag först anlände. Du hade endast sagt att vädret skulle vara hyggligt nog för att kunna gå ut utan kappa större delen av året. Himmelen hade på den första dagern varit fri från molnen och hade även en ljusblå färg, en nyans som var väldigt udda för årstiden. Men medan de första dagarna gick så började det att mulna. Luften blev fuktigare och träden gråare, innan löven låg på marken så färgades de i magnifika färger såsom orange, gul och röd. Det regnade även vissa dagar. Jag visste inte hur regnet skulle kännas mot min hud eller hur vinden skulle få mitt hår att flyga. Men jag lärde mig snabbt att jag fylldes av en sådan värma, trots att vädret var kallt och kyligt.
Jag önskar att du vore här med mig eller åtminstone nära. 
Morbror Markus pratar inte mycket, han håller sig mest för sig själv och vi bar haft ytterst få konversationer under min vistelse här, och vid middagarna så äter han snabbt upp sin mat innan han ursäktar sig och försvinner bort till något av de många rummet som finns här. Han verkar inte lägga ner någon energi i att försöka lära känna mig. Har han alltid varit såhär kall, mamma? Jag har inga direkta minnen av honom men han måste väll ha varit lika varmhjärtad som dig en gång i tiden.
Efter middagarna så brukar jag oftast dra mig tillbaka till mitt sovrum, åh mor du skulle älska det. Golvet är täkt av vackra mosaik motiv och sängen måste vara minst dubbelt så stor som den jag hade innan. Tjärnarna brukar även komma till mig med ny broderade kuddar som pyntar min säng. Jag har även ett stort fönster som som visar entrén nedanför, där jag föst kom in. På sommaren så är gräset alltid grönt utanför fönstret och rabatterna ät fyllda av rosor och tulpaner, du borde se det någon gång, komma och besöka mig. Morbror Markus hade även förberett en garderob till mig. Kläderna är de finaste jag någonsin sett, siden och Kashmir. Hur han hade lyckats förberett allt i perfekt storlek vet jag inte, men kanske hade du berättat för honom.
Det finaste av alla plagg måste nog vara en violett bomullsklänning med guld broderier runt kragen och ärmarna. Ärmarna är bara trekvarts lång och kjolen fållar utåt på ett underbart sett. Även fast siden och Kashmir anses som mycket lyxigare tyger så gillar jag vanliga bomullsklänningar betydligt mycket mer, då måste man inte vara rädd för att smutsa ner dem. Det ända jag skulle kunna klaga på när det kommer till min klädnad är att morbror Markus inte låter mig klä på mig själv utan låter alltid någon av de som jobbar här, tjärnarna, att göra det. Visserligen underlättar det när det kommer till snörpningen av korsetten och påklädandes av alla under kjolar. Men man känner sig lite handfallen när man inte får möjligheten att få ta hand om sig själv, morbror söker alltid att "fina damer ska se fina ut utan att behöva göra jobbet själv", vilket jag inte alls håller med om.
Men jag vet att du kommer att misstycka om detta men när klockan har slagit sent så brukar jag ibland försiktigt smyga ut till den stora hallen och sedan ut på balkongen som vänder ut mot trädgården på baksidan. Därifrån kan man se så mycket. Små stugor, som jag antar är tjärnarnas boende, finns på den vänstra änden av trädgården och på andra sidan så finne det flera växthus. Det är därifrån vi får de mesta av våran mat. Men jag klarar inte av allt smygande i en klänning så jag har med hjälp av nål och tråd sytt ett par bomullsbyxor i beige som går ner till fötterna. Det var svårt att få dem att sitta bekvämt runt höfterna men med mycket tålamod och en gnutta skicklighet så lyckades jag tillslut att skapa ett par byxor. Självklart så har ingen vetskapen om dessa byxor, förutom du mor, och jag tänker fortsätta hålla det hemligt. Jag ber om ursäkt om det har gjort dig uppjagad mor, det var absolut inte min avsikt. Men ibland så måste man våga leva, och om jag skulle bli tagen mitt i akten så tror jag nog inte att det är byxorna de skulle fråga om

Tills vi ses igen,
Din älskade dotter, Hedwig.