Hedwig

Kapitel 1

Jag såg snön falla. Det var äntligen vinter, Gud vad jag hade längtat. Vintern var alltid så kall i huset. Isoleringen i väggarna var dålig och även fast jag hade en brasa tänd bara en bit ifrån mig så huttrade jag lätt. Men jag ville ändå uppleva den riktiga kylan utomhus. Med hoppade steg så skuttade jag snabbt bort från det stora fönstret och siktade mot dörren som var mittemot fönstret. Mitt leende var bländande och kinderna skulle snart börja värka om jag fortsatte hålla minen uppe. När jag kom ut till hallen så krockade jag nästan in i Simon, en av tjärnarna som var mer än kompis än en personlig assistent. Han var klädd i sin vanliga uniform, alla tjänare hade liknande uniformer, som bestod av svarta bomullsbyxor och en vit skjorta med en brun väst över den. Jag tog tag i hans hand och snodde runt honom, lite som i en vals, så att hans ansikte mötte mitt och sedan så drog jag hårt i hans arm så att han inte skulle kunna fly undan mitt grepp.
"Följ med ut, Simon, det är årets först snö och jag vill inget hellre än att gå ut", min röst lät som en liten flicka som bad sin mor om att få leka i snön.
Simons ena mungipa steg upp mot ögonen till ett flin och han lade huvudet på sned, "Du vet att jag har arbete att utföra, eller hur?" Jag visste inte om det var en retorisk fråga men när han började springa före mig så att jag hamnade efter honom visste jag att han var lika exalterad som jag själv var. Vi svängde först vänster, sedan höger och till slut så vek vi av mot trädgården. Snön hade täkt marken så att man knappt kunde se stigen som ledde till de olika delarna i trädgården. Jag märkte att vi fortfarande höll varandras händer och släppte genast. Mina kinder hettades lätt men jag lyckades få dem tillbaka till sin normala färg med mycket kraft och som tur var så lyckades inte Simon hinna se rodnaden. Jag gick med stadiga steg längre ut på det frusna gräset. Snöflingorna föll i mitt mörkblonda hår och jag började med lätta steg att snurra runt i en cirkel samtidigt som jag höll upp armarna. Jag andades in den svala luften och slöt mina ögon för att kunna njuta av ögonblicket. Vinden blåste lätt och de fåglar som inte flugit till varmare breddgrader kvittrade ivrigt.
"Du vet att du ser en aning galen ut, Hedwig?", jag kunde höra ett leende på hans läppar och jag lipade ut min tunga som jag alltid gjorde när jag var yngre. "Men sluta vara en sådan tråkmåns Simon, kom och dans med mig."
Simon gav mig en lätt skakning på huvudet med kom ändå närmare mig. Jag visste att vi inte får lov att göra såhär, en tjärnar dans med sin "chef", men morbror var ute på ärenden i staden så han skulle inte kunna veta och tjärnarna skulle inte våga berätta det senare då de hade en risk för att få en utskällning för att de inte hade stoppat det medan det fortfarande hände. Jag lade mina händer i hans och han drog mig närmare. Bara några centimeter skilde oss emellan. Jag vände blicken upp mot honom, det skilde ungefär ett huvud mellan oss, och han var inte så jätte lång, bara 185 centimeter. Men jämfört med mina 165 så var han ganska lång. När jag var yngre så blev jag ofta retad av grannflickorna att jag var en sådan liten person men egentligen så skulle jag ändå säga att jag var ganska normal lång. Jag antar att jag slutat växa när jag var femton för att det var nu två år senare så har jag inte vuxit en enda millimeter till.
"Kolla så bra snön smälter in i ditt hår" min röst lär mer hånande är vad jag menat och jag visste att han inte var speciellt road av kommentaren men fick snabbt tillbaka glädjen i ögonen. Han gav mig ett snett leende "Tack".
Jag hade väntat mig en vitsig kommentar tillbaka med fick nöja mig med ett lättsamt tack.
Han kolla mig i ögonen och drog sin ena hand neråt till min midja och jag höjde min ena till hans starka axel. Hans ögon var en mörkblå nyans som jag inte riktigt kunde namnge. Kanske marinblå eller bara vanlig mörkblå, men de såg fantastiska ut i vilket fall. "Något speciellt du kollar på?, mina kinder hettade och jag kollade ner. I ren skamhet så trampade jag honom på tårna med den röda stilett skon och vände sedan tillbaka blicken till hans ansikte bara för att de den förvridas till en smärtsam grimas. "Kollade bara in din konstiga nuna", jag kom inte på något bättra att säga men han verkade nöjd med kommentaren.
Min vinröda klänning gjorde så att jag inte kunde se exakt vart mina fötter var och plus det faktum att jag inte dansat på ett långt tag gjorde mig lite vinglig i början. Men efter att jag råkat trampa Simon på tårna ett antal gånger fick jag tillslut häng på det.

Vi fortsatte att dans i den fallande snön ett tag till. Men utan vinterkappa eller vantar så började både Simon och jag att huttra av den bitande kylan.
"Vill fröken gå in än, jag skulle kunna sätta på en kanna te?", hans läppar var blåa och jag antog att mina såg likadana ut så jag svarade med skakande tänder att det skulle sitta fröken riktigt bra med en kanna med hett svart te.