Hedwig

Kapitel 2

Simon räckte stadigt koppen och det lilla fatet som var under den med det rykande teet i och jag tog glatt emot den. Värmen från det heta vattnet värmde upp mina frysta händer och jag gav en nick som tack för vätskan i mina händer. Han tog den andra kommen från silverbrickan som stod på det lilla ekbordet framför den gröna sammets soffan och satte sig ner i soffan bredvid mig. Han sjönk lätt ner och puffade upp kuddarna som var bakom honom. Jag smuttade lätt på teet och det stack till i läppen av värmen men jag fortsatte ändå. När jag slutligen satte tillbaka koppen i knäet så var en tredjedel av vätskan borta. Min blick vändes mot Simon, som även han ställt ner koppen och hans ögon mötte mina.
"Det känns så mycket skönare med en varm dryck" sa jag.
Han nickade instämmande och tog ännu en klunk av teet, "Tyvärr så kan jag inte infinna mig i ditt sällskap så länge till, Mr Janston bad mig att duka upp i matsalen för att några av hans medarbetare skulle komma över."
"Men tack att du åtminstone kunde spendera större delen av eftermiddagen med mig. Men det är väll lika bra att du blir upptagen, jag har nämligen längtat efter att utforska lite mer.", jag log upp mot honom innan jag reste på mig, neg och började gå mot utgången. Jag vände inte bak blicken igen men det sved till i huvudet när jag kom på att jag inte hade hunnit dricka upp mitt te helt och hållet. Nåja, jag kastade bort tanken och saktade mina hetsiga steg medan jag passerade några av de dörrar jag redan hunnit utforska. På de solblekta väggarna hände det fullt med påträtt. Vissa var mina förfäder och vissa helt okända. Men det var ett påträtt som lockade till sig mig, jag styrde mina fötter mot tavlan och var tvungen att böja huvudet lätt uppåt för att kunna se tydligt. Det bar en kvinna på påträtt. Hennes klänning var lång och utstående, stel som en dockas. På hennes huvud så satt en lång vit peruk, något som påminde mig om sjuttonhundratalets Frankrike och Marie Antoinette. Hennes leende var stelt, som om hon var tvungen att försöka le lycklig ut. Ögonen bar himmels blåa och i ena kanten stod det ett namn skrivet med en prydlig handstil. Vid första anblick så såg namnet ut som en del av tavlan men om man kollade närmare så kunde man så att det var skrivet nyligen. Färgen var kvar och stark om man jämförde med den resterande delen av tavlan. Jag tog ut mitt lilla anteckningsblock som fanns instoppad i klänningens kjol. Jag drog ut pennan ur hållaren som tillhörde blocket och skrev ner namnet på tavlan, Annika Voulesse, för att kunna kolla upp det senare. Jag granskade tavlan en sista gång innan jag fortsatte framåt i korridoren. Efter att jag passerat ännu flera dörren vek jag av till den östra vingen av herrgården och fortsatte sedan upp för en brant trappa. Jag försökte hitta ett minne som tydde på att jag hade besökt detta ställe tidigare med det stod stilla för mig. Vid ett flertal tillfällen hade jag varit nära på att snava på klänningen och tillslut så behövde jag släppa handen som jag hade hållit räcket i så jag istället kunde hålla upp klänningen med bägge händerna och inte bara den högra. Mina steg blev mer försiktiga och trappan kändes mer ostadig hör uppe än där nere. När jag tillslut kommit upp för hela trappan pustade jag ut och stödde ena handen mot väggen. När man så ner på den branta trappen så kunde man inte se ett slut. Det var säkert mer än hundra trappsteg och med den vetskapen kunde jag snabbt konstatera att jag var på den högsta våningen.
Ett plötsligt ljud kom bakifrån mig och jag vände mig så snabbt att jag nästan snavade på fållen av klänningen. Lätet kom från en svart kråka som hade lyckats ta sig in och sedan flugit in i en utav väggarna. Jag ruskade av mig rädslan och jag flackade med blocken. En dörr stod på glänt framför mig och mina fingrar darrade när jag sköt upp den. Dammet yrde och några solstrålar kämpade sig fram genom den marinblåa mörkläggnings gardinen. Det enda som prydde rummet var en stol och en träkista. Jag satte mig på knät framför kistan och försökte öppna den. Jag tog i allt var jag kunde och ,yrkades rycka upp dem. En spindel kröp ut från kistan och ett gällt skri lämnade min mun. Jag satte ena handen på bröstet i en lugnande gest och när min andhämtning åter var hormal vågade jag mig på att undersöka innerhållet. En tung rock tog upp nästan en tredjedel av kistan men under den så fanns det sågat annat. Jag sträckte mig efter den lilla väskan och granskade den noga. Väskan var gjort av något slags läder. Jag snörade upp bandet som höll ihop väskan och en glänsande pistol landade i min hand. De ingraverade mönsteranfall och mynningen hade en guldig nyans. Jag stoppade snabbt tillbaka pistolen i väskan kastade ner den i kistan och kastade rocken i kistan innan jag stängde den. Mina knän lyfte sig från golvet och med snabba steg så hoppade jag nerför trappan, noga med att inte snava. När jag väl kommit ner så gick jag med snabba steg mot mitt rum. Med ryggen lutad mot dörren så släppte jag ut en suck. Varför skulle vi ha en pistol? Egentligen så kanske det inte var så konstigt, min morbror hade varit en hög uppsatt officer men det var för många år sedan och pistolen verkar ha varit använd efter det.

Klockan slog ett och klockan som signalerade mat skulle ring när som helst nu. Det gällde bara att inte nämna min upptäckt till någon