I skuggan av hungerspelen

Mjuka fotsteg utanför får mig att vakna. Tror Katniss att hon är bra på att smyga har hon nog fel, det låter högt. Däremot passar hennes fotsteg bra in i bakgrundsljudet, så hon märks knappt ändå. Det är väl därför hon kan skjuta så många djur, de upptäcker henne inte. Men när jag ser det hon har i handen fryser mitt hjärta till is, hon håller en av Prims ostar. Prim brukar inte ge sina ostar till vem som helst. Hon har en anledning. Idag är det slåtterdagen. I flickornas korg ligger nio lappar med mitt namn på, Prim har bara en. Om bara någon av mina storasystrar var så snälla skulle jag också bara ha en lapp i korgen. Då knackar det på dörren, jag springer förvånat igenom det lilla sovrummet och vidare ut i köket. Jag stannar vi dörren och öppnar. Utanför står Prim, hon räcker blygt fram en ost åt mig. Just det, på slåtterdagen ska man ge presenter till varandra. Jag ber Prim stanna och springer in i sovrummet. Springrose tittar sig yrvaket omkring.

- Sov du igen Springrose , säger jag samtidigt som jag plockar fram myntabladen som jag samlat och torkat i en liten papperspåse. Sedan springer jag ut till Prim igen och räcker henne tepåsen. Plötsligt ler Prim mot mig sådär oförklarligt. Ett snett leende som kan få folk att göra precis som hon vill.

 - Kan vi inte härma min storasyster, frågar hon sådär förtjusande. Hennes storasyster har alltid picknick med en vän om de har tillräckligt med saker.

- Visst kan vi det, svarar jag, inte lika förtjusande.

Prim leder mig bort mot ”ängen”. Inte skulle jag kalla det en äng precis men det är det bästa vi har. Vi sätter oss försiktigt på några stenar, för vi får inte smutsa ner oss på slåtterdagen. Den enda dagen man behöver vara fin på i hela distrikt 12 egentligen. Vi delar upp getosten mellan oss samtidigt som Prim plockar några halvbruna maskrosblad. Vi sätter oss ned och äter under tystnad. Vi har egentligen aldrig något att prata om utom efter slåtterdagen, då pratar vi om de ”utvalda” till hungerspelen. Efter vår lilla picknick går vi en stund hem till Prim. Där kokar hennes mamma upp vatten till teet och lämnar oss sedan ifred. Solen lyser upp Prims profil. Hon är så fin och späd. Jag förstår varför Katniss inte låter henne lägga i fler lappar i korgen. Hennes blonda hår fångas upp av ljuset så fint. Hon ser ut att glöda. Efter ett tag kommer Prims mamma in och säger att det är dags att gå. Jag reser mig upp och går mot hallen men hejdas plötsligt av doktor Everdeen.

- Vill du att jag ska fläta ditt hår inför slåttern, frågar hon vänligt.

Jag vet hur fint hon kan fläta Katniss hår och tackar ja. Jag får sätta mig i en bekväm stol medan hon snabbt sköljer ur den värsta smutsen i mitt hår och får fram en glödande mjuk, brun ton istället för den smutsiga matta som jag brukar ha. Sedan flätar hon. Jag har aldrig sett ett sådant handarbete. Fingrarna glider upp och ner i harmoni med håret som flyger på ett kontrollerat sätt. Helt fantastiskt. Hon klarar det som om hon hade gjutit håret i en form. Min fläta är identisk med Katniss förutom att hennes hår är svart.  Jag vågar inte springa hem för jag är så rädd att förstöra frisyren men jag bor ju bara på andra sidan gatan. Så fort jag stiger innanför dörren hörs det förtjusta rop.

- Vad har hänt, ropar Hannah med en gnutta avundsjuka i tonen

Sherry och Mely står i ett hörn och tittar avundsjukt på mig. Jag känner en liten tyngd på ena benet. Först försöker jag lyfta men utan framgång. Då tittar jag ner och ser att Mary hänger på benet.

- Mary din busunge vad gör du? Halvropar jag tillgjort gulligt. Mary skrattar och kramar ännu hårdare. Plötsligt står mamma i dörröppningen.

- Jag ser att jag inte behöver göra iordning ditt hår men du kan väl i alla fall  sätta på dig den här klänningen, frågar hon trots att hon vet svaret och räcker fram en mörklila klänning som Mely har haft de senaste två åren. Jag drar på mig klänningen som räcker mig till vaderna och tar på en brosch av låtsassilver som mammas släkt har haft sedan begynnelsen. Det är vår enda släkt klenod och sen ska Hannah ärva den. Sedan hennes äldsta dotter, sedan hennes och så vidare. När jag tittar mot fönstret ser jag inte den söta flicka jag varit utan en vacker ungdom från distrikt 12. Springrose kommer in i min klänning som jag hade förra året. Den är alldeles för stor och har satts upp med klämmor på flera ställen. Ändå hänger den ner och har fula rynkor. Hon ler med hela ansiktet så jag anar det sorglösa barnet hon en gång har varit före alla år av svält.