Du verkar rolig | m.g

24 juli

"Såå, det är här jag bor" sa jag till Hope som lugnt gick bredvid mig. "Åh, okej! Jag bor två gator bort" sa Hope och pekade bort mot den lite större vägen. Jag nickade stelt och hon mumlade något ohörbart.

"Men, vi ses säkert i skolan" sa jag och hon mötte genast min blick. "Vadå säkert? Vi ska ses i skolan! Hejdå" sa hon medan hon fnittrade ett ljust härligt fniss. Jag vinkade åt henne och hon vände sig om för att gå men vände sig snabbt mot mig igen. Hon slog ut armarna och omfamnade mig i en kram.

"Vi ses" sa jag när vi släppt kramen och hon nickade stolt. "Vi kan ses när som helst! Sommarlovet är inte slut än" sa hon och blinkade med det ena ögat. "Jag snapar" sa hon och jag nickade medan jag började gå mot den vitmålade ytterdörren.

"Hemmaaa" ropade jag ut i det ovanligt tysta huset. "Hallååå" ropade jag när fortfarande inte fått något svar. Kom igen, om mamma säger att jag måste vara hemma kan hon väl vara hemma själv?

Jag tog snabbt ut en skål för att fylla på lösgodiset som mamma köpt åt både mig och Natta. Jag sträckte mig efter luckan över kylskåpet där jag visste godiset var. "Kom igeen" sa jag när jag efter några sekunder fortfarande inte nådde skåpet.

"Kommer jag alltid behöva vara såhär pyttekort?" frågade jag mig själv och började dra ut en stol från köksbordet. "Och mamma har inte kommit hem från vart hon nu är. Så hon kan inte ta ner den dumma godispåsen åt mig. Så allt måste jag göra själv" sa jag fortfarande pratandes för mig själv.

"Behöver du hjälp med det där?" frågade en väl igenkänd röst vilket fick mig att ivrigt snurra runt. "Marcuuuus!" ropade jag ut samtidigt som jag sprang mot honom och hoppade upp i hans otroligt gosiga famn.

"Hej på dig med klängapa" sa han samtidigt som han slängde sina armar runt min kropp. "Jag har saknat dig så mycket" sa jag och han skrattade till lite. "Du har varit borta från mig, hur länge? En vecka! Hur ska du klara dig borta från mig i månader?" frågade han och jag kände hur tårarna lätt tryckte på.

"Jag vill inte lämna dig" svarade jag honom och jag kände hur hans grepp om mig genast hårdnade till lite. "Well, gör inte det då?" sa han och släppte ner mig på golvet igen.

"Men du bor i Trofors, och jag... här" sa jag och kollade mig runt om i köket. "Hur kom du ens in här?" frågade jag efter att vi båda inspekterat köket. "Din mamma" sa han och pekade bort mot hallen. "Aahaa, du var överraskningen" sa jag och allt föll på plats.

"Vadå, vart du inte glad?" frågade Marcus och jag fnissade lite åt honom. "Nej.." sa jag samtidigt som jag i smyg kollade Marcus reaktion. "Jag vart jätte, jätte, jätte glad" sa jag efter några sekunder och fort hade han greppat tag om min midja dragandes in mig i ännu en mysig kram.