Freak * random I

[novell] tävlingsbidrag

JAG VET, jag kan inte skriva noveller, inte heller fanfiction (speciellt inte med canon-karaktärer) och absolut inte one shots. MEN TRO DET ELLER EJ, jag har lyckats koka ihop något. Inget mindre än en HP-one shot med WOLFSTAR A.K.A ETT AV DE BÄSTA SHIPPEN NÅGONSIN DJFKFKCLÖD

Så eftersom @-feebs- har en tävling med HP-/fantasytema så passar jag på att anmäla den dit. :)

Jahopp, nu får ni se själva om den blev sämst eller yay ;) (uppskattar kritik)

---

Sirius Black hatade biblioteket. De trånga gångarna kantade med bokhyllor fick hans hundsjäl att känna sig klaustrofobisk och den instängda doften gav honom känslan av att andas in damm. Framför allt var biblioteket knäpptyst. Sirius älskade ljud. Inte nödvändigtvis öronbedövande rop från en quidditchläktare eller det klingande, högljudda sorlet från Stora Salen, men ljud var tecken på att någon var där. Och Sirius gillade inte att vara ensam.

Remus Lupin satt med ryggen mot Sirius, vid samma bord i hörnet som när Sirius lämnat honom. Skenet från de tända ljusen fick Remus ljusbruna hår att glänsa som koppar. Sirius lutade sig fram över hans axel.

"Hej, hur går det?"

Remus tittade upp, täckte instinktivt över pergamentet han skrivit på med handen. 'Användning av månsten i trolldryckskonst' kunde Sirius läsa överst på pappret.

"Det går bra. Försöker bara ta igen lite - ja, du vet", sa Remus och blåste luggen ur ögonen. Sirius gav honom ett medlidande leende. De hade alla fyra jobbat med sina läxor, men eftersom Remus låg ett par dagar efter på grund av 'sitt lilla pälsproblem' och han dessutom skrev de längsta uppsatserna i klassen, så hade de andra blivit klara mycket snabbare.

Sirius och James hade då ägnat sig åt att göra imitationer av lärare (vilket gav dem både entusiastisk publik och irriterade blickar). Efter att Peter sedan vunnit över James på sten sax påse, vilket följdes av ett glädjetjut och en högljudd svordom, hade bibliotekarien gått nog och kört ut dem för att "de andra eleverna ska få någon ro." En blick på Remus mörka ringar under ögonen hade räckt för att övertyga Sirius.

"Ses i sällskapsrummet, Måntand", hade James sagt och de tre vännerna hade lämnat Remus med sina böcker.

•••

"Jag är snart klar", sa Remus. "Och du hade inte behövt komma tillbaka hit, vet du va?"

Sirius nickade, men han visste att Remus var glad för att han kommit. Sirius betraktade Remus i stillhet medan han skrev klart uppsatsen. Hans ljusa ögonfransar var så långa att Sirius undrade hur de inte trasslade ihop sig. På hans bleka kinder skymtade några utströdda fräknar och det ryckte lite i en muskel vid munnen när han doppade fjäderpennan i bläck.

Till slut, även om det för Sirius bara kändes som några sekunder, satte Remus sista punkten. Han reste sig upp. En mörk, lockig hårslinga hade letat sig ur knuten i Sirius nacke och Remus sträckte fram handen för att stryka den bakom örat.

"Jag ska bara plocka undan, sen kan vi gå."

"Inte så fort, hm?" sa Sirius och ur sin ryggsäck drog han fram ett skimrande tyg. Remus höjde på ögonbrynen.

"James kommer döda dig."

"Nah, han sa att det var okej."

"Vet James?" utbrast Remus medan han skyfflade ner böcker i sin väska.

"Nej, nej. Jag sa att du kanske ville sitta kvar länga och att utegångsförbudet kunde börja gälla innan vi kom tillbaka. Vi kanske skulle vilja undvika vissa personer."

"Men Lily vet", mumlade Remus. Sirius hostade till.

"Vet Lily?" Sirius började titta omkring dem, ifall Lily Evans var någonstans i närheten. Remus gav honom en förmanande blick och Sirius satte sig ned på en stol igen.

"Äh, kom igen", sa Remus. "Har du inte sett hur hon mer lömskt varje gång någon av oss ens tittar på den andre? Och sen kanske jag råkade berätta för henne en gång att jag gillar dig..." Hans röst dog ut.

Sirius, som återigen återigen börjat titta efter Lily, höjde ett ögonbryn.

"Råkade?"

•••

"Aj, Sirius, du klev på min fot!"

"Men förlåt då! Schh! Det låter som att det kommer nån."

De stod knäpptysta i två minuter, dolda av osynlighetsmanteln.

"Om du faktiskt hade hörseln av en hund hade vi kanske redan varit framme", muttrade Remus.

"Jag kan göra vad som helst, du kommer ändå klaga, eller hur? Charmigt."

Remus fnös. "Vi har varit vänner i flera år, har jag någonsin tagit en paus ifrån klagandet på ditt beteende."

När de kom fram till trappan till Astronomitornet drog de av sig osynlighetsmanteln och Sirius knölade ner den i sin väska.

"Säkert att professor Sinistra inte är där?" frågade Remus medan de gick uppför spiraltrappan.

"Helt säker."

Det cirkelformade tornrummet där astronomilektionerna hölls var inrett med bänkar, skåp och några stora stjärnkikare. Det fanns mycket utrymme för att titta upp mot den molniga, mörka kvällshimlen.

Även om alla i Sirius släkt var döpta efter stjärnor, så hade han aldrig gillat stjärnskådning. Tiden han använde till att lära sig namnen på alla Jupiters månar kunde lika gärna spenderas på viktigare saker.

Men sittande på golvet i klassrummet, bredvid Remus Lupin, kunde han inte tänka ut en plats han hellre skulle vara på. Kvällsluften var frisk men kall och han lade armen Remus, drog honom till sig. Begravde näsan i hans hår, kände värmen där deras hud hade kontakt. Remus kind vilade mot Sirius hals. De satt så en lång stund, bara nära varandra. Andades. Lät ögonblick passera medan deras hjärtan bultade. Men det var ingen bortkastad tid, verkligen inte.

Remus vred på huvudet, hans läppar nuddade Sirius hals. Han slät ögonen och Sirius började sig ned och kysste hans överläpp. Långsamt, mjukt. Det kändes som en sval sommarbris under huden, hopp om att kyssen aldrig skulle ta slut. Känslan Sirius fick när Remus varma fingrar greppade tag om hans axlar, drog honom närmare, var som att långsamt falla nedför Astronomitornet medan stjärnor vimlade framför ögonen. Sirius höll om Remus huvud som om det var gjort av glas och ingen av dem ville att det ögonblicket någonsin, någonsin, någonsin skulle vara förbi. Så berusade av kvällen, kärleken, hemligheten.

---

Tack och lov att min svenskalärare inte ska läsa detta, hon hade svimmat vid varje ofullständig sats lmao. Som sagt uppskattar jag alltid kritik, men nu ska jag gå och begrava mig nånstans och tänka på Wolfstar och gråta och dö.