Ett meningslöst liv

Del 4: Vad är poängen?

Skolan började och jag började 9:an, jag fick se dom en gång och smärtan blev värre. Jag orkade knappt med skolan den första dagen så hur ska jag klara med dom andra. Det va inget någon sa eller gjorde, jag va osynlig, jag var inte på samma planet som dom och det gick knappt att få kontakt med Hedda och Nikki. Dom va i sin fantasi värld och jag gick nån meter bakom och lyssnade musik, för vad va poängen? 2 månader höll detta på och jag mådde bara sämre och sämre. Nikki och Hedda var alltid sjuka samtidigt, om Hedda va sjuk så stannade Nikki hemma, om Nikki va sjuk så va Hedda ibland hemma, och jag... jag var alltid i skolan utom när jag va sjuk eller de var en gång som jag va hemma en hel vecka för jag såg inte poängen av att gå upp ur sängen och vara i skolan. Det har varit några sånna tillfällen till under 9:an men bara enskilda dagar och inte hela veckor, men dom dagarna kom lite närsomhelst under 9:ans år. I slutet av den andra månaden var Hedda magsjuk och Nikki va sjuk och stannade hemma, jag fick vara själv i skolan... igen. Den dagen sa jag till våra kompisar i A-klassen att " nu igen är Nikki hemma för att Hedda är sjuk, som hon alltid är när Hedda är sjuk" jag sa inget mer och vi diskuterade inte vidare på det men dom höll lite med. Men om jag hade vetat då vad jag vet nu så skulle jag aldrig öppnat munnen eller så skulle jag sagt allt jag tyckte, för de hade inte spelat nån större roll. På kvällen fick jag en snap och ni kan inte gissa vem de va! Japp de va Nikki och det var inte ett vänskapligt meddelande (jag kommer skriva de exakt som det riktiga, men jag ändrar stavnings felen och så klart namnet till det hon har i historien) " Fattar inte varför du säger att så de e såklart Nikki e sjuk idag när jag inte e i skolan, de e så sjukt elakt jag mår inte så sjukt bra och tänk om något allvarligt hade hänt mig eller någon i min familj och du bara pratar bakom min rygg om att jag aldrig är i skolan när de e läxförhör eller att jag skolkar" som du märker är det ganska långt ifrån vad jag hade sagt och stämmer inte alls. Jag mådde bara sämre av meddelandet och jag ville inte svara på den för hon hade ändå ignorerat mig i flera månader innan så vad va poängen, så jag bara screenade och inget mer. Dagen efter, tro det eller ej men jag gick till skolan med huvudet högt och blev total dissad av alla utom en av mina kompisar i A, Nikki fick tillock med Hedda på sin sida. Hon vände dom mot mig och sa till Hedda att vara på hennes sida utan att Hedda visste något om snapen. Det var vid dehär ögonblicket jag tappade allt hopp om allt och jag fick aldrig tillbaka det. Jag visste ju att jag hade 2 kompisar kvar men det kändes som att allt va hopplöst. Jag hade bara Jonna i A klassen kvar, hon hade sin egen hjärna och tänkte inte välja nån sida. Men trots att jag hade henne så hade vi olika scheman och jag fick ändå gå i skolan själv. Jag hade även Viktor (ni få anta att det är han jag dansar med om jag inte skriver att de va min mobbare) men han gick inte i samma skola och han bodde långt ifrån mig. Viktor och jag åkte på danstävlingar nästan varannan månad som var ungefär 4timmar bort enkel resa så vi han bli ganska tajta under en del av 8:an och hela 9:an. Mina föräldrar dansar också samma dans så han åkte alltid med oss när det var tävling, eftersom tävlingarna var så långt ifrån behövde vi åka tidigt på morgonen, så han sov över hos mig dagen innan tävlingarna. Detta gjorde att vi spenderade mycket tid tillsammans och vi blev jätte bra kompisar. Han är faktist den jag litar på mäst i nuläget och han har varit en av mina bästa vänner sen sommarlovet mellan 8 och 9, och han blev min allra bästa vän när Nikki och Hedda slutade prata med mig. Som att det inte va tillräckligt med att jag kände mig ensam och att mina vänner hade huggt mig i ryggen så började jag skada mig igen och jag hittade mer musik som var ännu mer deppig än musiken jag lyssnade på innan.